Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Hon har fått vara frisk och ser alltid framåt

Anna Berman på sin älskade balkong i somras.
Anna Berman som fyller 100 år den 17 december har inga sysselsättningsproblem därhemma i lägenheten i Malmö.
– Hela da´n går.
Anna lagar all sin mat själv, går och pysslar och vill ha pedantisk ordning. Allra mest tycker hon om att sitta och läsa tidningen vid köksbordet. Och Anna löser gärna korsord. Det blir mycket TV-tittande på kvällen. En gång i veckan spelar hon bridge.
Sommarhalvåret tillbringar Anna så mycket tid som möjligt på sin älskade balkong med alla blommorna. Ett par gånger i veckan får hon besök av sina båda barn Gerd och Jan.
– Och jag blir alltid lika glad när de kommer.
Anna Berman föddes i Lund 1917. Föräldrarna hade flytt antisemitismens och pogromernas Östeuropa. Pappan, Simon Blecher, kom från Litauen runt 1913. Mamman, Rebecca Lempert, kom från Odessa 1905-1906. I hemmet pratade föräldrarna jiddisch med barnen som svarade på svenska, minns Anna.
Simon Blecher hade lyckan att få rättigheter att utöva gårdfarihandel. Det var ett ganska vanligt yrke bland de fattiga ”östjudarna”. Tillståndet gällde i Hälsingland och Rebecca flyttade dit med de tre barnen. Simon tog sig fram till fots med sina textilvaror men lärde sig cykla och for sedan runt med varorna framme på pakethållaren. Runt fyrtio år var detta Simons sysselsättning. Han försörjde familjen med tillskott av de grönsaker som Rebecca odlade i en liten täppa.
Det judiska var mycket viktigt i det Blecherska hemmet. Man höll Sabbat och kosher och firade alla helgdagar. Och för Anna var det naturligt att överföra de judiska traditionerna till sina barn. Någon antisemitism har hon aldrig känt av.
Av alla de historiska händelser som inträffat sedan Anna föddes minns hon Andra världskriget med stort obehag.
– Som jude var man väldigt rädd att Sverige skulle bli indraget och att Hitler skulle gå in här.
Året var 1940 och Annas fästman Bernhard var inkallad. Paret skulle gifta sig och hade bjudit många till bröllopet. Men rabbinen ringde klockan 11 på bröllopsdagen. Han menade att man istället måste ha en snabb ”krigsvigsel” och så skedde klockan 16 samma dag.
– Vi fick lämna återbud till alla gäster! Min make åkte tillbaka till regementet samma kväll.
Anna fullkomligt älskade sitt arbete i TipTops barnekiperingsaffär på Södra Förstadsgatan i Malmö. Där var hon i tjugoåtta år och var en riktig stjärnförsäljerska. Och kunderna älskade Anna tillbaka och kom ofta med små presenter till henne.
– Jag hade kunnat börja där igen vilken dag som helst, utbrister Anna.
Anna ser tillbaka på sitt liv och ångrar inget.
– Nej, aldrig aldrig aldrig har jag tänkt så. Jag har haft det väldigt bra.
Nu saknar hon sina vänner som har gått bort allesammans.
Den sorgligaste händelsen i Annas liv var när maken Bernhard dog för trettio år sedan.
– Han var helt underbar. Snäll var han och så glad för mig så det var inte klokt.
Anna har inte funderat särskilt mycket på hur hon lyckats uppnå en så hög ålder. Hon är glad att ha fått vara frisk. En livsfilosofi har hon i alla fall; att se framåt.
– Först ville jag uppleva mina barnbarn ta studenten, sedan se mina barnbarnsbarn och sedan se något av barnbarnen gifta sig.
Och Anna har nyligen fått vara med om sitt äldsta barnbarns femtioårsdag. Det äldsta barnbarnsbarnet är 23 år och sambo så vem vet, kanske Anna får uppleva sitt barnbarnsbarnbarn!
Gå till toppen