Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Huvudledare

Ledare: Småtokig professor bättre än ingen professor alls.

Professor Styregaard, spelad av Eva Rydberg, kritiseras för att inte ge en trovärdig bild av forskaren.Bild: Noella Johansson/TT
Årets julkalender i tv, Jakten på tidskristallen, får forskarkritik för att den anses förmedla en "nidbild" av forskare.
Själva intrigen får tummen ner även den. I en klassisk kamp mot klockan ska seriens professor Styregaard tillsammans med några barn lokalisera universums mittpunkt. Lyckas de inte med sitt uppdrag senast den 23 december så kommer tiden att stanna. Det innebär, som de flesta kan räkna ut, att det inte blir någon julafton. Hemska tanke.
Visserligen är det en science fiction-historia, men den är inte desto mindre "vetenskapligt oförsvarbar", påpekar universitetslektor Marie Rådbo, professor Pernilla Wittung Stafshede och professor Anders Ynnerman i ett inlägg på DN Debatt.
Därmed riskerar de att själva bekräfta en annan fördom om forskare: att de är torra, tråkiga och humorbefriade.
Men visst har trion rätt i att julkalenderns professor, spelad av Eva Rydberg, är en udda figur, med det krulliga håret på ända och märkligt utstyrd. Hon är en schablon, en stereotyp, en kliché – som professor Kalkyl i Tintin, som uppfinnaren Doc Brown i Tillbaka till framtiden-filmerna.
Ändå: julkalendern är trots allt en saga, en fantasi, en berättelse huvudsakligen avsedd för yngre barn. Att kräva eller förvänta sig realism, vardaglighet och en intrig som vilar på vetenskapligt korrekt grund är helt missriktat.
Dessutom är det tveksamt om en mer realistisk skildring av forskarlivet – kanske som en ständig kamp för att hitta finansiering, otrygga anställningsförhållanden, låga löner och långa dagar, byråkrati och ändlösa sammanträden som stjäl tid från själva forskandet – skulle framstå som särskilt lockande på barn och unga.
Samtidigt är debattörerna ute i ett angeläget ärende. De pekar på ett allvarligt problem: att matematik, naturvetenskap och teknik alltför ofta och av alltför många betraktas som svårt och tråkigt, trots att samhället "skriker efter naturvetare och tekniker".
Teknik kan skapa problem men krävs också för att lösa många av de problem mänskligheten står inför.
Hotet från klimatförändringar exempelvis i form av stigande havsnivåer, fortsatt befolkningsökning och urbanisering, behovet av förnybar energi, av förbättrad livsmedelsförsörjning – det råder ingen brist på utmaningar för tekniker och naturvetenskapare att ge sig i kast med.
Världen behöver räddas. På riktigt.
Det sviktande intresset för matematik, teknik och naturvetenskap är ett vid det här laget välkänt problem. En följd är att färre vill bli lärare i dessa ämnen. Så uppstår en ond cirkel.
Att det blivit så har många förklaringar. En bidragande orsak är sannolikt att mycket inom matematik och naturvetenskap upplevs som alltför abstrakt. Och visst kan det många gånger vara svårt att förstå den praktiska nyttan med kunskaperna. De flesta vuxna har förmodligen glömt de mesta av matematiken från högstadiet och gymnasiet – och reder sig ändå alldeles utmärkt i vardagen.
Det råder ingen brist på initiativ för att stimulera ungdomars intresse för naturvetenskapliga ämnen. Åtskilliga universitet har forskarskolor som i första hand riktar sig till gymnasieungdomar. Mer kan och behöver göras.
Att detta viktiga arbete skulle riskera att omintetgöras på grund av en saga där en småtokig professor står i centrum och får vara hjälte, känns långsökt.
Kanske är det rentav tvärtom.
"Fantasi är viktigare än kunskap. Kunskap är begränsad till det vi redan vet och förstår, medan fantasin omfattar hela världen", som Albert Einstein lär ha sagt.
Och han var som bekant ett riktigt geni.
Gå till toppen