Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nord & Francke

Maria G Francke: Tiden har kommit ifatt ”Myggor och tigrar”

Maria G Francke gör en omläsning av Maja Lundgrens skandalbok.

Maja Lundgren.Bild: Lars Pehrson / SvD / TT
Myggor och tigrar” är intressant på samma sätt som en bilolycka är intressant, man kan inte slita blicken från allt blod från alla offer som träffats av romanens vansinnesfärd.
Detta skrev Sydsvenskans dåvarande kulturchef Daniel Sandström hösten 2007, när debatten om Maja Lundgrens självbiografiska bok hade dragit igång och många av landets kulturskribenter jagade den mest dräpande formuleringen. Det som diskuterades var 1) om det var okej att hänga ut namngivna författarkollegor och kulturskribenter så som Maja Lundgren gjorde och 2) huruvida författaren var vid sina sinnens fulla bruk.
Bokens själva ärende, att Kultursverige var ett sexistiskt näste som styrdes av maktfullkomliga män, hamnade liksom i skuggan. Maja Lundgren skildrar män som med självklar pondus trycker ner kvinnliga kollegor, både yrkesmässigt och privat. Och tio år senare visar det sig att ”Myggor och tigrar” hade profetiska kvaliteter. När jag nu läser om den träffar jag på den i dessa dagar så omskrivna Kulturprofilen efter femtio sidor. Maja Lundgren läser Proust tillsammans med Carl-Johan Vallgren på den numera skandalomsusade Klubben och profilen beskrivs, redan då, som en ökänd tafsare. Boken glider rakt in i #metoo-debatten som hand i handske.
Skildringen av Aftonbladets kulturredaktion, där Maja Lundgren vikarierar, är allt annat än smickrande. Maja Lundgren skonar ingen, inte heller sig själv. När hon skriver om av-och-på-flirten med kulturchefen skriver hon också om sin egen paranoia och benägenhet att hitta dolda meddelanden i rubriker, på inbjudningskort och i snabba ögonkast.
Läs mer: Podden avsnitt 47: Myggor är värre än tigrar
”Myggor och tigrar” är en nätt tegelsten om femhundra sidor och ärligt talat är den lite tragglig att ta sig igenom. Detta beror mest på att skildringen av Sveriges kulturmaffia korsas med berättelsen om camorran i Neapel, där Maja Lundgren tillbringar långa perioder. Visst ger det boken en mer litterär profil, men ärligt talat, såhär i efterhand – stoffet som kulturmännen utgör är fullt tillräckligt.
Maja Lundgrens fixering vid sin uppdragsgivare och chef är plågsam läsning. Eftersom hon så ärligt blottar sig själv är det stundtals svårt att veta vad som är verklighet och vad som är inbillning. Ibland står hon stark och beskriver sig som ”för avantgardistisk för avantgardet”, ibland är hon en människospillra, nästintill tillintetgjord av de manipulerande männen som omger henne.
Det författaren förgäves försökte belysa då står nu i ett skoningslöst strålkastarljus. Tvångsmässigt tafsande män, män som utövar makt med sexuella undertoner, män som tvingar kvinnor till underdånighet genom konsekvent förminskande. Och eftersom det inte går att avfärda tusen och åter tusen kvinnor med argumentet att de inte är tillräkneliga, så som gjordes med Maja Lundgren för tio år sedan, uppmärksammas äntligen själva sakfrågan.
Tiden har kommit ifatt Maja Lundgrens bok – indignationsdebatten avslutades för länge sedan, kvar är en större diskussion och en uppgift för oss alla att lösa.
Nord & Francke på Instagram!
Här finns vi på Facebook!
Vår podd är här!
Mejla oss!
Gå till toppen