Lund

Andreas Ekström: Polisens tveksamma julhälsning

Hur gott syftet än är tycker jag för min del att polisen inte ska berätta så nära och personligt om svåra händelser.

Andreas Ekström, Lundakrönikör på SydsvenskanBild: Ingemar D Kristiansen
Den 16 december publicerade polisen i Lund ett inlägg på Facebook. Jag skulle tro att många av er har läst det.
Det fyller mig med djup olust. Men inte bara av de självklara skälen.
Historien som återges är hemsk. En av våra lokala poliser har skrivit om ett julminne från yrkeslivet, med gott om detaljer: utryckning, bråk i en bostad, en mamma och en pappa, en kniv som nån har huggit fast i väggen, en mamma som skriker i raseri – och så ett litet barn som gömmer sig under sitt täcke på övervåningen.
Absolut fruktansvärt.
Polisen, som undertecknat familjärt med smeknamn, har skrivit ned berättelsen med känslorna utanpå, och med anknytning till julen. Inga barn ska behöva ha det sådär, särskilt inte nu, särskilt inte just i dag.
Och det har polismannen förstås alldeles rätt i. Kanske kan hans berättelse höja någon sorts beredskap hos familj och grannar och vänner, så att färre sådana saker inträffar den 24 december detta år.
Ändå tycker jag att publiceringen där på Facebook är olämplig.
Enligt min mening är den skriven i ett tonläge som inte passar en svensk myndighetsrepresentant. Är man polis, så representerar man staten. Man upprätthåller ett våldsmonopol, och därmed ett oerhört förtroende från allmänheten. Vi medborgare måste därför lita på att polisen håller på viss formalia i alla detaljer. ”Hej, det är Pelle från Skatteverket” eller ”Tjenare, Bettan heter jag och jag jobbar som trafikpolis här i dag, nu gick det väl lite för fort?” är fraser jag helt enkelt inte vill höra. För- och efternamn och korrekt titel är bättre.
En bra polis behöver mänsklig instinkt, erfarenhet och empati. Och myndighetens företrädare är människor av kött och blod. De blir arga, chockade och ledsna som alla andra. Inte minst poliser, som mot alldeles för låga löner måste göra svåra saker i svåra miljöer.
Poängen är att de bör försöka visa sådana känslor så lite som möjligt när de är i tjänst. Jag vill gärna att våra myndigheter ska föra sig med en särskild sorts värdighet, och jag tror att det kräver svalka i anslaget.
En tårdrypande berättelse om ett utsatt barn – illustrerad med en bild av ett barn med en rinnande tår på kinden! – har också sin plats i samhället. Jag tycker bara inte att den polis som ingrep sedan ska berätta för tusentals människor om vad han såg.
Om de biografiska detaljerna är korrekt återgivna skulle jag tro att den aktuella familjen ganska enkelt skulle kunna känna igen sig om de läste.
Gå till toppen