Det är lätt att sakna Skåne i jultider. Jag tänker då inte på vädret. Det är julmaten jag trängtar. En jul utan Janssons frestelse är inte en riktig jul. Min mor har lärt mig att göra den och de senaste jularna i Rio har den blivit riktigt god. Utmaningen är grädden. I Brasilien finns ingen matlagningsgrädde. Det enda som finns är en sockrad, tjock vispgrädde med samma konsistens som tandkräm. För att kunna använda gräddkrämen måste jag först lösa upp den i mjölk.

Den vanligaste potatissorten i Brasilien är Batata inglesa (engelsk potatis) och smakar som vår King Edwardpotatis. Skillnaden är att i Brasilien suger den inte åt sig av grädden. Om det beror på besprutning eller genmanipulation vet jag inte, men den funkar inte. I stället är det Batata japonesa (japansk potatis), som är en knöl från yacónfamiljen, som funkar bäst.

Ansjovis går inte att hitta i Brasilien utan måste smugglas in i resväskor. Problemet är att den brasilianska livsmedelsmyndigheten inte tillåter att man för in främmande mat i Brasilien. Allt bagage röntgas vid ankomst. I och med att ansjovisburkarna är i plåt är risken stor att avslöjas. Än så länge har jag klarat mig, men varje gång jag satt väskan på röntgenbandet har jag kallsvettats som en kokainsmugglare.

I år gjorde jag dock en miss. Jag var på blixtbesök i Malmö i november för att fira min fars 80-årsdag och glömde köpa med mig ansjovis hem. I stället blev det en massa Plopp till dottern och en ask Aladdin att bråka om på julafton. Jag hörde mig för i de svenska ansjoviskretsarna i Brasilien och ingen hade någon burk över. Det fanns bara en sak att göra – köra 14 mil och ta in på hotellet Pequena Suécia (Lilla Sverige) i byn Penedo som grundades av finska nybyggare på 1930-talet. Varje jul erbjuder hotellet det enda svenska julbordet i Brasilien.

Vi har firat jul här fem gånger och njutit av allt ifrån köttbullar och prinskorvar till rökt skinka och lutfisk. Hotellets ägare är en blond brasilianska född av svenska föräldrar i Brasilien. Hennes USP, Unique Selling Point, är att hotellet ser ut som en småländsk stugby placerad i tropisk regnskog. Ingen annanstans blir kombinationen av Sverige och Brasilien bättre.

I år var julbordet uppdukat framför en uppsättning av Heliconia rostrata, en tropisk blomma som ser ut som en papegojanäbb. Jag var en av de första i kön till buffén och såg hur brassarna petade i Janssons frestelse och undrade vad det var för något. Hotellets ägare förklarade att det var en potatisgratäng med ansjovis. Brassarna log artigt och gick vidare. Det gjorde att det blev mer över till mig. Men något saknades i år. Det kändes som om hotellet också haft svårt att få tag på ansjovis. Min brasilianska fru berömde den dock.

– Jag tycker inte om när ansjovissmaken blir för markant, sa hon.