Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Storartad klasskildring

Kjell Johanssons nya roman kretsar kring en bonusfamilj på 1900-talet. Oline Stig läser en storartad klasskildring som får henne att tänka på Elena Ferrante.

Bild: Sofia Runarsdotter

Kjell Johansson

Familjen. Weyler förlag.

När jag läser Kjell Johanssons romaner undrar jag ofta hur han får till den där känslan av absolut autenticitet. Det som gör jag att jag tror till hundra procent på det jag läser. Och det har förstås inget att göra med om texten överensstämmer med någon verklig sanning, det är den fiktiva trovärdigheten Johansson är en mästare på att frammana. Så var det i romanserien ”De utsatta” och så är det i den nyss utkomna, ”Familjen”, som är hans tjugoandra bok sedan debuten 1972.
I ”Familjen” får vi möta Vera och Ellen som träffas på korvfabriken på Söder i Stockholm på 1940-talet. Vera är övertygad kommunist och arbetar för den sovjetiska underrättelsetjänsten under kriget. När hon hamnar i fängelse för spioneri tar Ellen solidariskt hand om hennes dotter, Sasja, och det starka bandet mellan familjerna knyts. Ellen själv har två söner, och det är den äldste av dem, Sigvard, som för ordet i berättelsen. Deras pappor är det inte mycket med, de är slashasar som överger och sviker och finns bara med i periferin. Vera och Ellen bildar i stället ett slags alternativ familj som stöttar varandra i vått och torrt, långt innan bonusfamiljer var ett begrepp.
Och vad händer sen? Johansson tar oss med Sigvards berättarröst med genom decennierna. Egentligen händer inga stora dramatiska ting, det stora sker i det lilla, i familjens relationer och i det syskonlika vänskapsband som uppstår mellan Sigvard, Folke och Sasja.
Tiden och samhällsutvecklingen finns hela tiden med som medspelare: folkhemmet, politiken och populärkulturen, allt silat genom Sigvards blick. Jag kommer osökt att tänka på Elena Ferrantes Neapelböcker när jag läser ”Familjen” – här finns en likhet i tonen, i det raka och okonstlade berättandet som samtidigt är så troget sitt perspektiv. Och den gnagande känslan jag får att något inte riktigt stämmer – att den som talar inte avslöjar allt, helt enkelt för att hen inte känner sig själv tillräckligt väl. Hos Ferrante var det Elena, här är det Sigvard. Och precis som hos Ferrante får vi följa en relation genom ett helt liv.
Hos Johansson är det bröderna Sigvard och Folke som är romanens brännpunkt och det är när deras vänskap bryts efter en tämligen sorglös ungdomstid som boken verkligen tar fart. Det handlar som så många gånger om en kvinna, om svartsjuka och svek, men också om att de två bröderna i grunden är väldigt olika, Folke drömmare och idealist, Sigvard nykter realist. Och kanske om att livet inte riktigt blev som de tänkt sig.
Bilden av Ellen får också mer djup och svärta mot slutet. Hennes omsorger om den arbetslöse och alkoholiserade sonen Folke känns inte helt sunda, och Sigvard är snabb att fördöma dem. Men vad ska hon göra? Man slutar ju inte att vara mamma för att ens barn blir vuxna.
Sammantaget blir ”Familjen” en fresk över ett 1900-tal där färgerna skiftar från ljust till mörkt och alla nyanser där emellan. Det är en storartad klasskildring och familjekrönika, lika mångskiftande och rik, rolig, medryckande och sorglig som livet självt.
Gå till toppen