Malmö

Läsartext: I 40-talets Malmö tog ingen något för givet

Året är 1949. Mycket har förändrats i Malmö sedan dess, men en del saker är sig lika – som Ribersborgsstranden.
Ingen antastade eller försökte råna mig när jag som föräldralös trettonårig pojke under sena kvällar vandrade runt i Malmö. Själv ville jag bara osedd från mörkret kunna se in genom fönstren hur människor hade det där inne i ljuset. Handarbetande kvinnor och tidningsläsande män. Barnen sov redan någonstans.
Mina konfirmationskamrater skrattade litet åt mig för att jag lärde mig de psalmverser som pastor Löfström i Caroli församling gav oss i läxa.
Året var 1949.
Mina pengar räckte förutom till hyra för ett sovrum till att betala skolböckerna samt ett, ibland två, mål mat om dagen på Hushållsskolan Margareta vid Södra Förstadsgatan. Det var när gymnasiet började som det blev knapert. Böckerna, särskilt lexikonen, var dyra, allra mest de båda tjocka engelsk-svenska och svensk-engelska, men även de återstående sex för tyska, franska och latin. Kartatlasen hade jag ärvt.
Äppelknyckarbyxorna klarade flera års växande. Det förekom inte några spydigheter i skolan, varken för klädsel eller annat.
Jag var privilegierad. Befriad från terminsavgifterna till skolan på grund av fattigdom men tacksam för att ha möjligheten att studera där.
Jag visste hur folk i Finland, på kontinenten och i England led nöd efter kriget. Jag visste att även danskar och norrmän avundades oss. Det visste vi alla och alla arbetade strävsamt.
När det fanns folksamlingar fanns det alltid patrullerande poliser.
Numera får skolbarn sina böcker gratis, och de får dessutom studiebidrag, även om de skolkar eller missköter sig på annat sätt.
Jag tänker att med sådana förmåner kanske mina konfirmationskamrater hade vågat sig på studier.
Efter mer än sextio år efter vår studentexamination samlas vi återstående skolkamrater till gemensam måltid två gånger om året. Vi kan erinra varandra om nästan varje stavelse som våra lärare uttalade från katedern. När vi härmar deras röster och tonfall är det med tacksamhet för att de krävde arbete av oss.
Vi hör talas om personer som inte ens kan namnen på sina lärare trots att det bara har gått några år efter skoltiden.
Nu, år 2017, har vi sedan länge godtagit att människor i Malmö blir mördade, lemlästade, får sina hem plundrade. Att elementär ordning inte upprätthålles i skolor, på socialtjänstens mottagningar eller ens på sjukhusen. Gator och parker är riskområden för kvinnor och flickor. En nittioåring med rollator blev nyligen inknuffad i sin trappuppgång och rånad. Lastbilar med stöldgods lämnar landet utan kontroll.
Skötsamma näringsidkare, antingen infödda svenskar eller invandrare, utsätts för beskyddarverksamhet, det vill säga utpressning, stölder och bedrägerier. De är svikna av samhället.
Ge mig en godtagbar förklaring.

Bo Severin

Bo Severin är pensionerad domare och författare. Nu är han åttiotvå år och ser inte längre in i några fönster för han är helt blind och går på gatorna med vit käpp. Hans böcker, Domarens dårkista, 2014, och Paraplyet, 2017, handlar om hur man dömer i domstol.
Läs mer:Vi vill ha din åsikt – så här gör du
Gå till toppen