Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ett nöjesfält för de privilegierade

"Tivoli" handlar om ett luxuöst äldreboende där rika seniorer blir servade av robotar och flyktingar. Niklas Qvarnström läser en infallsrik roman, som ibland stannar vid tankeleken.

PC Jersild.Bild: Claudio Bresciani / TT

PC Jersild

Tivoli. Albert Bonniers förlag.

Jag var nog inte ensam om att tycka att PC Jersilds förra roman, ”Ypsilon” från 2012, kändes som ett litterärt bokslut. Efter ett drygt halvsekel som författare företog han sig att en efter en avliva flera av sina mest välkända romankaraktärer. Ge dem en sista vila. Som den läkare han är var han ytterst detaljerad i sina diagnoser. Jag minns att jag hoppades att det därmed inte skulle behöva vara hans sista skönlitterära bok.
Så blev det heller inte. Ämnet för den nu åttiotvåårige författarens nya roman är inte överraskande. Den handlar om ett luxuöst äldreboende, en sorts pendang till det samhälle i samhället som sjukhusmiljön utgjorde i ”Babels hus” från 1978. Ett ämne i tiden också i största allmänhet. Bilden som målas upp av en lyxkryssare på land – där penningstarka seniorer genomgår skönhetskurer och går på casino, erbjuds en ”100-årsgaranti” och den yppersta läkarvården – skulle mycket väl kunna vara hämtad från en broschyr riktad till kräsna fyrtiotalister.
Men Jersild har fantiserat sig lite längre in i framtiden. En åttioårig boende sägs vara generationskamrat med Björn Borg, så vi kan anta att det är 2030-tal. Då har Gröna Lund gått i konkurs och kinesiska investerare i dess ställe anlagt det praktfulla ”Bliss Gardens”. Lycksalighetens trädgårdar. En paradisisk slutstation i livet för de lyckliga få som har råd att köpa in sig, servade av robotar och papperslösa flyktingar – sedan den satsning på låglönejobb som diskuteras idag verkar ha haft effekt.
Även privatiseringsivern från vår tid har fortsatt och fått sina konsekvenser. Det är inte för inte som Jersild låter anlägga detta gated community där Gröna Lund tidigare givit barnfamiljer och folk från olika samhällsskikt tillträde. Ett ”Tivoli”, som romanen heter, för de privilegierade.
I korta kapitel och ögonblicksbilder, som gör ”Tivoli” till en sorts kollageroman, får läsaren inblick bakom befästningsmurarna. Där finns de två bröderna som bestämt sig för att sluta sina dagar tillsammans. Där finns kuratorn som försöker få rätsida på begreppet ”människa” när en av de boende önskar bli begravd tillsammans med sin livskamrat, som råkar vara en uppblåsbar Barbara. Där finns bokcirkeln som slutar framför en spegel där deltagarna står ansikte mot ansikte med yngre upplagor av sig själva. Där erbjuds ”sekulär bikt” och kurser i ”nysvenska för seniorer”, liksom möjlighet att delta i medicinska experiment med ”nanoner” som vandrar omkring i kroppen i sökan efter fel att rätta till.
Gränser suddas ut mellan robot och människa, eller befästs mellan folk och folk: de som har och de som inte har. De tjänande och de betjänade.
PC Jersild har alltid varit en god prognostiker: han drar skönlitterära konsekvenser av det han ser runt omkring sig och har god blick för möjliga framtidsscenarier. I ”Tivoli” excellerar han i posthumana spekulationer och roar sig stort med att tänka ut teknologiska landvinningar, i synnerhet sådana som smickrar mänsklig fåfänga. Samhällssatiren och civilisationskritiken är inte att ta miste på, fast ibland stannar det vid tankeleken och biter inte riktigt på samma sätt som i en del av hans tidigare idéromaner. Men det är infallsrikt så det räcker och blir över.
Gå till toppen