Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Shora Esmailian: Spännvidden för stor för revolution i Iran

Än är det för tidigt att tala om en vår i Iran – lite talar för att protesterna ska kunna välta den islamiska republiken. Iraniernas hopp är att lära från den arabiska vårens misslyckades och att satsa på strategi och ideologi.

Vi är svältfödda och de är våra hjältar. Vi längtar efter ett slut på en fyrtioårig diktatur och de längtar efter frihet. Vi vill kunna återvända och de vill ha bröd. Vi är iranierna i exil som hoppas på omvälvande förändring och de är iranierna inne i landet som betalar med sina liv på gatorna.
Protesterna som startade för en knapp vecka sedan i Irans näst största stad Mashhad, förmodligen av anhängare till politikern Ebrahim Raisi som är rival till sittande president Hassan Rouhani, har nu vuxit och spridit sig till hela landet. För så tycks det vara i Iran – det enda ledarna inte kan göra i det långa loppet är att styra folket. Det som började med slagord mot presidenten övergick snabbt till slagord mot hela diktaturen, inklusive ayatollan och högste ledaren Khamenei. I nuläget har mer än tjugo personer dödats och många hundra gripits.
Sju år har gått sedan den arabiska våren inleddes och nu är det exiliraniernas tur att hålla andan. Kommer det äntligen att bli vår i Iran? Senast tändes hoppet av den gröna rörelsen 2009, den som började med att reformister efter misstänkt valfusk ställde frågan ”Var är min röst?” Då höll de landsomfattande protesterna på i månader innan regimens repression blev alltför hård: aktivister dödades och fängslades och ledarna sattes i husarrest.
Den gröna rörelsen lyckades dock inte mobilisera hela det iranska samhället. Man ropade efter demokrati, inte efter bröd. Det är den stora skillnaden mot i dag: där den gröna rörelsen hade sin bas i medelklassen tillhör demonstranterna nu framför allt arbetarklassen, är fattiga och lever på mindre orter. Teheran är inte centrum för denna resning.
Men även om regimen är tagen på sängen talar i nuläget lite för att protesterna skulle kunna välta det tunga maskineri som stavas den islamiska republiken. Asef Bayat, professor i sociologi och Mellanösternstudier, presenterar i sin färska bok ”Revolution without Revolutionaries” en briljant analys av skillnaderna mellan 1970-talets Iran och den rådande historiska konjunkturen som gav oss den arabiska vårens högtflygande förhoppningar och katastrofala slut.
Under shahens sista decennium vid makten blomstrade en opposition med allt från vänsterintellektuella och studentrörelser till revolutionära mullor, men den arabiska våren föregicks inte av några motsvarande förberedelser. I 2011 års Egypten fanns inga idéer om vad man ville göra vid makten eller organisationer för att erövra den. Militärregimen kunde därför blåsa bort revolutionen som ett halmhus. Asef Bayat visar hur revolution i vår antipolitiska tid är så gott som en omöjlighet.
Men de slagord som ropas i dag – från proto-socialistiska ”mullor och kapitalister, ge tillbaka vårt bröd” till ultra-nationalistiska ”vi är den ariska rasen, vi tillber inte araber” – visar på en gränslös spännvidd i protesterna.
I samma historiska läge inträffar nu vad somliga vill se som ”den persiska våren”. De senaste decenniernas organiserade sociala krafter i Iran – arbetar-, student- och kvinnorörelser – har kvävts i sina lindor. Sanktionerna och hoten om attacker på Iran har gett regimen en utmärkt förevändning för repression: ni går fiendens ärenden (därför är Trumps och Netanyahus påhejande av protesterna så förödande).
På 1970-talet fanns en hel flora av organisationer som ville störta shahen och ersätta honom med ett mer rättvist och fritt system. Men de slagord som ropas i dag – från proto-socialistiska ”mullor och kapitalister, ge tillbaka vårt bröd” till ultra-nationalistiska ”vi är den ariska rasen, vi tillber inte araber” – visar på en gränslös spännvidd i protesterna. Den kan vara en resurs, men också en fatal svaghet.
Med facit i hand kan vi se att den arabiska vårens horisontella och ledarlösa revolt inte klarade av att gröpa ur den djupa staten. Kontrarevolutionen segrade; våren förvandlades till vinter. Än är det för tidigt att tala om en vår i Iran. Men iraniernas hopp är att lyckas där egyptierna misslyckades: att bygga organiserad motmakt med ledarskap, program, strategi och ideologi. Utan sådana vapen lär den islamiska republiken segra igen.
Gå till toppen