"Vad var det ni saknade?" Den frågan ställs om och om igen till de gruvligt misslyckade flygkaparna i Rezo Gigineihvilis "Gisslan". Den får aldrig något riktigt svar, mer än en antydan att föräldragenerationen har framställt livet under Sovjetkommunismen som ofritt och rent allmänt dåligt.

Det är föralldel inte så svårt att föreställa sig hur unga människor kunde längta bortom järnridån, men nog måste det krävas särskilda drivkrafter och inte minst planering för något så drastiskt som att försöka kapa ett flygplan. Att filmskaparna inte skildrar sådant är otillfredsställande, men här finns en del andra kvaliteter.

Filmen bygger på en verklig händelse i Sovjetrepubliken Georgien 1983, då en grupp unga försökte få ett plan med destination Leningrad att ändra kurs och ta dem till Turkiet. Istället vände planet tillbaka till Tbilisi, och tre besättningsmedlemmar, två passagerare och tre av kaparna dog. De överlevande kaparna dömdes till döden, undantaget den enda kvinnan som släpptes ur fängelset när kommunismen föll.

Först etableras en rätt klyschig bild av "ungdomliga ungdomar" som badar i havet och är härligt livfulla, skämtsamma och förälskade. Sedan får vi se lite av deras tillvaro med familjegnabb, jakt på amerikanska cigaretter och det mest radikala: kyrkobesök. Gänget umgås med en långhårig ung präst – en dyster rebell som inte bara förser dem med kristen andlighet utan också med Beatlesskivor. Sammantaget kan detta få dem relegerade från universitetet, tror en av deras mammor.

Trots att upptakten är lång blir det inte mycket till karaktärsteckning – i synnerhet inte av den enda kvinnan i gruppen – och det känns lite svårt att engagera sig i huvudpersonerna. Men kameraarbetet är fint och rörligt, och låter oss följa med genom rum, folkmassor och i dansen på ett bröllop i en scenografi full av tidstypiska detaljer.

Till slut går äntligen flyget och då följer riktigt starka och otäcka scener. När kaparna börjar vifta med pistoler utbryter kaos. Det är trångt, rörigt och ångar av svettig desperation. Alltihop är ett blodigt fiasko med förödande konsekvenser.

Efterspelet skildrar de unga som något slags kristna martyrer. Den här sensmoralen säger något underförstått om religionens ställning i Georgien, och hur kyrkan skrivits in i berättelsen om förtrycket under kommunisttiden.