Politikern Janet (Kristin Scott-Thomas) firar att hon just utsetts till skuggminister i oppositionspartiet med ett party för sina närmaste vänner. Först kommer bästa vännen och nattsvarta cynikern April (Patricia Clarkson) i sällskap med sin tyske sambo och totala motsats Gottfried (Bruno Ganz), en peppig new age-guru. Näst i tur är feministakademikern Martha (Cherry Jones) med unga, inseminationsgravida partnern Jinny (Emily Mortimer). Sist av alla anländer bankiren Tom (Cillian Murphy) för att meddela att hans fru Marianne, Janets assistent, kommer senare.

Mitt i vardagsrummet sitter Janets make, litteraturprofessorn Bill (Timothy Spall), med skräckfruset ansikte och ett glas vin i handen. Till allas förundran är han inte sitt sedvanliga pratiga och vitsiga jag, och halvvägs genom partyt kläcker han ur sig några hemligheter som får rader skelett att tåga ut ur partygästernas garderober.

”The Party” är en film på tema festen från helvetet med likheter till bland andra Denys Arcands ”Det amerikanska imperiets fall” (1986) och Thomas Vinterbergs ”Festen” (1998). Svek, synder och oförrätter ligger och pyr under den självbelåtna ytan av framgång och trivsel med livet. Vid filmens slut har flera i sällskapet klätts av inpå bara själen, deras liv lämnats i spillror.

Regissören och manusförfattaren Sally Potter (”Orlando”) har kallat detta korta och koncentrerade verk i svartvitt ”en komediförpackad tragedi”. Formellt har den sin förebild i det franskklassiska dramat. Potter iakttar handlingens, rummets och tidens enheter: vi är på en spelplats (Janets och Bills hem) och följer ett händelseförlopp utan utvikningar som varar lika länge som filmens speltid.

Även i andra avseenden håller hon sig till de franskklassiska spelreglerna. Dramaturgin följer de fem akterna, från exposition och komplikation till höjdpunkt, peripeti och upplösning. Alla inblandade representerar typer snarare än psykologiskt porträtterade individer. Däremot skippar filmen, tacknämligt nog, det påbjudna alexandrinska versmåttet i den bitvis sylvassa dialogen med tydlig inspiration från rappkäftade Hollywoodklassiker som Joseph L Mankiewicz ”Allt om Eva” (1950).

Upplägget är mumma för skådespelare med kammarspelet i blodet. Inte undra på att Potter har lockat en namnkunnig ensemble från båda sidorna av Atlanten. De bästa replikerna har man lagt i Patricia Clarks mun och hon levererar dem med bitsk och exakt tajmad skärpa, oftast med satirisk udd riktad mot Bruno Ganz stoiskt förlåtande flumfilosof.

Ändå är det nog Timothy Spalls minimalistiska rolltolkning av Bill man minns bäst. Salongslejonet, nu förbytt till ett chockskadat och nersupet vrak, förkroppsligar den avslöjade livslögnen. Han är allas älskling fram till att partyt kraschlandar i förskräckelse.