Nu kastar jag in handduken. Jag, som så många andra. Det är något fundamentalt fel med läraryrket som skaver, blöder och sätter djupa spår. Jag ser förödelsen hos mina kollegor. De håller masken, biter ihop, låtsas som om det skulle kunna fungera. Idag, imorgon, terminen och läsåret ut. Vad ska de annars välja på? Vem ska de prata med? Vilka ansvariga öron är förändringsbenägna? Så här rullar det på. Den funktionella dumheten i ett nötskal.

Hur tusan ska man få stopp på det prestationsångesthjul som snurrar kring skolan, som landar i knät på varje lärare och rektor? Alla gör vi samma misstag – jobbar häcken av oss. I mångt och mycket i det tysta. Vår motståndskraft är förbrukad. Tungorna är tysta. Tungorna biter vi istället i för att överhuvudtaget kunna möta morgondagen.

Men så finns det vissa områden, vissa skolor, vissa klasser som har det ännu värre. Där lärare flyr i högre omfattning, där vikarier vänder i dörren. Där flertalet vuxna inte sätter sin fot igen. Det är där elever kör över lärare, inte lyssnar på tillsägelser och stör lektionerna. Nog kan vissa elever ha bekymmer med sig själva så pass att de inte lyssnar första gången. Men de bör ju registrera vid den andra. Och definitivt förstå och följa instruktionen vid den tredje.

Vet ni om att det är vardagsmat för vissa lärare att elever får utbrott när de blir tillsagda att sluta prata med en bänkkompis? Eller för att kontakt kommer att tas med hemmet på grund av deras uppförande. Eller när de inte tillåts att få prata om precis vad de vill. Eller vräker ur sig fula ord om de inte får höga betyg. Som rent av trakasserar lärare. Skulle ni våga er på en gissning hur många skötsamma elever som får hacka i sig detta – varje dag? Som blir utsatta av dessa när vuxna inte ser? Vilken makt har lärare för att få stopp på dem?

Ja, inte är det mycket makt, inte. Det är helt enkelt inte lika vanligt – längre – att ta itu med de elever som inte vill underordna sig en demokratisk ordning. Även om det finns inskrivet i skollagen och i FN:s barnkonvention. Idag råder synsättet ”Alla barn gör rätt om de kan” på väldigt många skolor, gällande de ouppfostrade barnen. De blir kvar i klassrummen oavsett hur mycket de ställer till för andra elever och lärare. Hur ska det möjliggöra att alla elever ska må bra? Eller att lärarna ska få prata om det som är planerat?

Vi alla behöver inse att vårt demokratiarbete i skolorna står på ända, på vissa håll. Vi behöver samla oss, även om tid egentligen inte finns – för det finns lärare och elever som lever i en icke fungerande social tillvaro. Det skulle vi kunna göra genom att införa gemensamma ordningsregler och påminna oss om att demokrati upprätthålls genom rollfördelning – inte för att någon är man eller kvinna, ung eller gammal, nyutexaminerad eller erfaren, dominant eller inlyssnande. Vi behöver stå upp för att vi på pappret har en demokratisk skola för alla.

Jag föreslår följande ordningsregler för en gemensam svensk skola:

Lektioner är något speciellt – det är en helig tid som ska respekteras av alla. Att kliva in i ett klassrum ska kännas annorlunda; man ska nästan kunna ta på kunskapskoncentrationen.

Elever ska utvecklas i att ta ansvar, vilket innebär att de ska träna sig i att börja jobba på egen hand och hålla sig igång själva – utan att vuxna ska behöva påminna dem.

Var och en tar ansvar för sig! Låt de vuxna ta hand om de elever som inte följer de regler som finns.

Ha kontroll på känslorna, allra helst de negativa. De smittar och påverkar hur vår dag blir. Se till att ingen annan mår dåligt för att du är på dåligt humör. Håll det för dig själv. Det rinner av efter ett tag. Och vi andra ska ha tålamod och även hjälpa dig att bli på gott humör igen.

Om någon beter sig illa mot dig och du känner dig kränkt – säg till en vuxen så fort du har möjlighet. Därefter kommer den som kränkt dig att få ta ansvar för att du känner att det är okej igen.

Rektorer, lärare och elever – vilka vill införa #gemensammaordningsregler?