Kultur

Nattskuggor: En värsting i rampljuset

Sebastián Ayala som problembarnet Jesús i det chilenska dramat "Nattskuggor".Bild: Novemberfilm

Nattskuggor

BIO. DRAMA. Chile/Frankrike/Tyskland/Grekland (Jesús), 2017. Regi: Fernando Guzzoni. Med: Sebastián Ayala, Nicolás Durán, Alejádro Goic. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.23.

”Nattskuggor” är egentligen en betydligt bättre titel än originalets ”Jesús” på chilenaren Fernando Guzzonis mörka, ödestyngda ungdomsdrama från arbetarklassens Santiago, där naiva tonårsdrömmar om ett artistliv i strålkastarljuset blandas med droger, homosexuell kärlek i explicita scener och våldshandlingar.
Såvida man inte lägger ett bibliskt/politiskt raster över filmen om den moderslöse Jesús, vars pappa jobbar borta veckor i sträck, och i finalen ser en tydlig Judas-figur och en ungdomsgeneration som får betala priset för en misslyckad samhällsutveckling.
Men så långt behöver man möjligen inte dra tolkningen.
Det räcker med att mörkret och natten undan för undan invaderar de unga killarna som i en tempostark inledning i en glittrig danstävling sträcker sina armar mot skyn. Sedan följer fylla, skolskolk, möten mellan pappa och son som aldrig på allvar kommunicerar med varandra. Jesús (Nicolás Durán) gör en helgjuten rolltolkning av en i grunden osäker, skör yngling utan mål och mening. Att han i början tappar sina stora glasögon blir möjligen en allt för tydlig metafor.
Under filmens första två tredjedelar koncentrerar sig regissören Fernando Guzzoni främst på att gestalta ett förvirrat, både känslomässigt och intellektuellt, tillstånd. Fotot och inte minst den utstuderade, formidabla, ljudbilden, drar in åskådaren i en flykt bort från en vardag som aldrig ges tydliga konturer. Då det helvetiska tillståndet slutligen bryts och naturen, skogen, floden och inte minst all fågelsång, fyller bildrutan och Jesús söker rening och förbättring, slår en annan verklighet in.
Det går att utläsa en tydlig kritik mot den latinamerikanska machokulturen men Guzzoni är också en nyanserad berättare. Slutet öppnar för diskussioner om hur långt en förälders ansvar sträcker sig. Den tanken stannar kvar efter den intensiva, hjärtskärande, filmen där associationer också går till grupptryck och gängbildningar i likartade sociala miljöer. Historien är universell.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 12 januari
Gå till toppen