Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Feministiska förmödrar

Judy Chicago, "Study for Virginia Woolf from The Dinner Party".Bild: Lee Stalsworth

KONST. Carolee Schneemann, Kinetic painting. Museum of Modern Art PS1, New York, t o m 11/3. Judy Chicago, Roots of ”The dinner party”: History in the making. Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art, Brooklyn Museum, New York, t o m 4/11.

– Varför måste hon visa så många snoppar? Mitt unga sällskap på Carolee Schneemann-utställningen formulerar det som vuxna besökare kanske tänker, men inte vågar säga högt. För intima detaljer råder här ingen brist på, även om tilltalet är kärleksfullt snarare än provokativt.
Första verket sätter tonen: ett älskande par som filmats i korta hopklippta scener – en suggestiv dagdröm, kalejdoskopisk på ett sätt som är långt från allt vad mainstream-pornografi heter. I nästa rum dinglar ett par kalsonger, som tillhörde konstnärens dåvarande man, i en installation och vittnar om hur arbete och privatliv – det personliga och politiska – under 1960-talet var två sidor av samma sak: konsten.
Carolee Schneemann blev legendarisk redan 1975 då hon i sin performance ”Interior scoll” föreläste om den misogyna konstvärlden med manus skrivet på en pytteliten pappersrulle som hon gömt i slidan och vecklade ut efterhand. Hon var också en av konstnärerna i Moderna Museets jämställdhetssatsning ”Det andra önskemuseet” 2008.
Nu är Schneemann nästan 80 år och den amerikanska feministiska konstens grand old lady, en position hon delar med ytterligare en gigant som också ställer ut i New York just nu: Judy Chicago. I "Roots of 'The dinner party': History in the making" rullas historien upp bakom mastodontinstallationen ”The dinner party” dit 99 historiska och mytologiska kvinnor bjöds för att – imaginärt – äta middag tillsammans runt ett triangelformat bord, dukat med personliga kuvert för allihop, från feministförfattaren Virginia Woolf och kärleksgudinnan Venus till den bibliska Lilith. Installationen var länge förbjuden i många amerikanska stater på grund av konservativa politikers förfäran inför Judy Chicagos tallrikar med – ja, blygdläppar.
”The Dinner Party” är grandios, där den liksom ruvar i ett scenografiskt belyst rum: ett mäktigt systerskap i anspråksfull skala i syftet att ge patriarkatet en fet käftsmäll. En kraftkälla, som jag bokstavligt talat blir darrig i knäna av att stå inför.
Genom skisser, teckningar och dokumentära fotografier av alla kvinnor som engagerades för projektet blir det hela än tydligare: i utsvängda 70-talsjeans, krulliga frisyrer och stora glasögonbågar arbetas det effektivt som i verkstaden hos vilken renässanskonstnär som helst, där mästaren – oavsett om hen heter Leonardo da Vinci, Rembrandt eller Judy Chicago – styr skeppet med varsam hand. Tillsammans med Carolee Schneemann har Judy Chicago under snart 50 år visat att kön, kropp och gemenskap kan skildras efter andra ideal än renässansens. Som konstnärliga förebilder och förmödrar nu i #metoo-tider behövs de mer än någonsin.
Gå till toppen