Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Scen

Myllrande – och dånande - sagoväsen

Shrek.

musikal. Musik: Jeanine Tesori. Text: David Lindsay Abaire. Svensk text och regi: Mathias Dümmatzen. Musikalisk chef: Joel Bexelius. Koreografi: Donna Johansson. Scenografi: Rigmor Grönwall. Kostymör: Ann-Marie Lewis. I rollerna: Olof Ramel, Malin Karlsson, Suvi Nordå, Niklas Jönsson med många flera. Lunds stadsteater. Premiär 12.1.

Pipedream Productions är på gång igen med en ny och ambitiös musikaluppsättning. Ämnet är träsktrollet Shreks öden och omständigheter. Shrek är, till skillnad från andra aktuella typer av troll, inget hot mot medmänniskorna och samhällsordningen. Tvärtom: han vill bara framleva sin ensliga tillvaro i lugn och frid i sin enkla, sura och ogästvänliga miljö. Tills…
Musikalen ”Shrek” blandar en osorterad hop figurer ur sagornas värld med motivet ”flicka möter pojke”. Lite grann "skönheten och odjuret", men bara lite. Shrek är en tillbakadragen men också vid behov en smula farlig, lagom stor man i sina bästa år, som efter en dos strapatser, fysiska eller mentala, kommer i kontakt med sagans fängslade prinsessa. Så går det som det går. Som publik tvivlar man, från första stund, inte en sekund på det lyckliga slutet.
Stycket bör väl karakteriseras som show med sagotema, vilket inte riktigt är samma sak som sagospel med dans och musik. Det showmässiga bär också fram föreställningens bästa kvaliteter. En förvånansvärt stor och väldrillad ensemble virvlar eller knuffar sig fram över scenen.
Donna Johanssons koreografi är i och för sig inte avancerad men den levereras med energi och precision. Och Ann-Marie Lewis kostymer är passande i koloriten, glädjerika och sköna. I Rigmor Grönwalls scenografiska inramning skimrar en trollskogs mystiska sagostämning med läcker färgläggning och djupverkan. Men idén om ett läskigt träskliv får inte riktigt fäste.
Gestalter från sagornas vida värld skockas alltså på scenen. I myllret är det knappt möjligt att identifiera dem individuellt när de nu böljar hit och dit. Det hade väl krävt en broder Grimm för att hänga med i detalj.
Tre karaktärer får ordentlig profilering. Olof Ramel själv som träsktroll kan dra nytta av sin bakgrund som spexare. Rollen är egentligen inte särskilt tacksam men den är viktig när det gäller sångprestationer. Ramel är rundhyllt fyrkantig, därtill mångsidig i sitt vokala överdåd – den kompakta ljudbilden före paus skulle dock ingen mänsklig stämma kunna rå på. Tänk om, tänk mindre tekniskt, tänk tystare och mera textigt och musikaliskt! Man blir störd av den hysteriskt malande fortissimoförstärkningen.
Som prinsessan Fiona utvecklar Suvi Nordå en på en gång ödmjukt längtande, vilsen och värdig nobless. Rörande och välklingande. Spelmotorn på scenen är den sluga Åsnan, Malin Karlsson, livlig, varmhjärtad och exakt i gester och sprittande rörelse och med exakt tonträffning i replikerna. Här går det undan!
Avsikten har nog varit att prestera en familjeföreställning. Det avfyras inte så mycket sexskämt, mera prutthumor. Men det finns en hel del typ ”/man/ larmar och gör sig till”. De ansvariga i Pipedream Productions bör ändå vara nöjda med resultatet.
Gå till toppen