Kultur

Salomon Schulman: Sibiriens judiska republik som Stalin krossade

Salamon Schulman berättar om den judiska republiken Birobidzjan, från början ett utopiskt projekt i bortre Sibirien som krossades brutalt.

Under tjugotalet, ett utopiernas årtionde, skulle ett sekulärt Sion byggas. Denna idé var starkt utbredd bland östjudar. De ideologiska stridsvågorna gick höga mellan socialister av olika schatteringar. Trots den skarpa uppgörelsen med ett dogmatiskt förgånget levde en messiansk längtan kvar likt en ogripbar underströmning bland den tidens upprorsmakare.
Det förödande inbördeskriget mellan de röda och vita hade lagt ryskjudiska hem i spillror. Man räknar med att cirka 150 000 judar mördades och en halv miljon blev hemlösa.
Ödeläggelser och fasor väcker en längtan om motsatsen. Redan under tsartiden hade en obändig framtidstro börjat nagga på fädernas tro.
Birobidzjan är det rödmarkerade området.Bild: Wikipedia
Den ryska revolutionen hade hälsats med glädje av kreti och pleti. Tsarrikets förnedring, pogromernas ursinne och armodet formade en motståndsrörelse som kom att befrukta inte bara det judiska samhället.
Småhandlare och dagsverkare blev överflödiga i en stat som siktade mot kulturella och industriella nydaningar. Många judar flyttade in till städerna från sin småstad, shtetl, och blev fabriksarbetare. Andra koloniserade kolchoser framför allt på Krim och i södra Ukraina. Dessa nyvordna bönder erhöll ekonomiskt stöd från sina amerikanska fränder varför deras egendomar sköttes mer produktivt än grannarnas. Detta väckte avund vilken ofta kunde slå över till gammal ohederlig antisemitism.
Ett tag diskuterades huruvida det fanns möjlighet att forma stora judiska områden främst på Krim, men denna idé stoppades av tartarer och ukrainare. Vid slutet av tjugotalet väckte Stalins underhuggare Michail Kalinin en revolutionär tanke: Varför inte bilda en sovjetiskjudisk republik i det bortre Sibirien?
Josef Stalin, Vladimir Lenin och Michail KalininBild: Wikipedia
Judarna var inte direkt ovilliga men tvekade med tanke på det långa avståndet från det mer hemvana Ukraina och Vitryssland.
År 1934 utropades officiellt det judiska autonoma länet Birobidzjan med trumpeter och fanfarer. Ännu fick området inte hedersbeteckningen republik men skulle benämnas sålunda ifall ett tillräckligt antal judar emigrerade dit.
De första åren kom en ansenlig mängd – inte bara från Sovjetunionen utan också från USA, Argentina och Polen. Efter Hitlers maktövertagande anlände också en del tyska arkitekter vilka bidrog med Bauhausinfluenser som fick samsas med de robusta byggnadsstilar som hörde kolchosstandarden till. Återvändare från Palestina till detta världsliga Jerusalem räknades också in i den region som skulle få uppleva lyckliga inledande år av sin existens.
I radikala kretsar världen över tilldrog sig detta socialistiska experiment stort uppseende. Först när de nya inbyggarna fick uppleva veritabla vargavintrar, med några tiotal minusgrader för att under de korta somrarna stiga till samma svettdrypande plusnumerär, infann sig en viss tvekan.
De kunde dock njuta av ett hisnande landskap genomkorsat av två floder, Biro och Bidzjan, mellan lodräta klippblock och dalar med vida träskmarker.
Blodsugande myggor trivdes mycket bättre än de sönderbitna judarna. Birobidzjanjudarna som klarat somrarnas mygginvasioner skulle snart råka ut för Stalins stora utrensningar (1936-1938). Kulturarbetare, politruker och ”trotskister” avrättades eller hamnade i läger. Tidningshus, skolor och teatern där jiddisch var bruksspråket slogs tvärt igen.
Efter krigsslutet insåg Stalin dock Förintelsens vidd. De få överlevande hade förlorat ett otal släktingar och i deras plundrade hem satt nu deras bryska vitryska och ukrainska grannar, ovilliga att lämna tillbaka det till den rättmätige ägaren. Stalin accepterade att lösningen på judeproblemet var att öppna för en ny inre emigration.
Denna tog sig lovande uttryck till en början. En av Sovjetunionens förnämsta jiddischförfattare, Der Nister, uppmanades att ta transsibiriska järnvägen till Birobidzjan på en reportageresa. Der Nister var ett taget namn och betyder ”den fördolde”. Egentligen hette han Pinches Kaganovitj, en slaviskt bokstaverad Cohen, likt Leonard av översteprästhärkomst.
Der Nister var i motsats till sina samtida realistiska författarkolleger en mystiker. Han skrev sagor med ett religiöst innehåll, påverkad av folkloristiken med dess häxor och demoner. Han är också känd för att ha översatt sagor av H C Andersen som för övrigt tillhörde varje östeuropeiskt jiddischbarns skattkammare.
I boken ”Broken heart/Broken wholeness” beskriver professorn i jiddisch, Ber Kotlerman, Der Nister på en av hans sista resor, den till Birobidzjan. Kotlerman är en utmärkt reskamrat, uppvuxen som han är i det judiska länet men i nutid. För ett kvartsekel sedan emigrerade han till Israel och han har utifrån intervjuer och dokument rekonstruerat Den Fördoldes resa i sitt verk.
Tragiken möter läsaren redan då de resande kliver på tåget, de sista överlevande och de föräldralösa som hållit sig gömda i skogar och källare. Der Nister sitter och betraktar dem sorgset från sin kupé. Det är sommaren 1947; i barnen ser han sin egen dotter som dog av svält i det belägrade Leningrad. Hans brustna hjärta är hennes gravsten.
På tåget som går i halvfart ser han ett ungt par gifta sig, vigda av en rituell slaktare. De välsignas i vodka i brist på vin, inga ringar finns att låna ty tyskarna har till och med slitit av vigselringarna från de överlevandes fingrar. Bruden berättar att när de återvänt till hembyn finner de inga överlevande, bara varandra. Deras nya hem är bara möjligt i Birobidzjan. De står inte längre ut i Ukraina.
Väl framme i den autonoma regionen går Der Nister till verket. Han möter författare, jiddischtidningen Birobidzjaner Shterns redaktör, teaterchefen och en polsk poet. Der Nister är i motsats till sina författarkollegor inte politiskt aktiv. I kraft av sitt erkända författarskap är han medlem i den Antifascistiska kommittén som kommer att gå en gruvlig död till mötes – men inte än. Förr åkte man till Birobidzjan för att bygga socialismen, men efter den judiska katastrofen väljer man området för att rädda sin judiska själ, konstaterar Der Nister. Han vill också att man ska satsa på jiddischspråket i skolan, det håller på att tappa sin livskraft. Den kulturella elit som är kvar vid den kinesiska gränsen 10 000 kilometer från sin forna hembygd håller med sin kollega.
Efter sommaren återvänder Der Nister till centrala Ryssland. Hösten 1948 inleder Stalin sin kampanj mot vad han ser som judisk nationalism och landsförräderi. Hela författareliten arresteras och underkastas svåra förhör: väcks mitt i natten, torteras. Det ska pressas fram falska bekännelser. Samtidigt arresteras också kulturarbetarna i Birobidzjan. Här förlöper rättegången snabbt. De får 1949 års standardstraff: tio år i straffläger.
I den vevan insjuknar Der Nister. Han har då hamnat i straffrepubliken Komi, ett ödeland som fått sina vägar och städer uppbyggda av straffångar. Landskapet är enformigt, granskogar omväxlat med tajga.
Der Nister dör i lägersjukhuset. Två år senare arkebuseras resten av författareliten tillhörig den Antifascistiska kommittén, den 12 augusti 1952.
Ber Kotlermans genomarbetade dokumentation i ”Broken heart/Broken wholeness” är inte bara en uppgörelse med kommunismens fasor utan även en knivskarp dissektion av antisemitismens bedräglighet. Den är mer djuplodande än Masha Gessens häromåret utkomna bok om Birobidzjan: ”Where the jews aren't”.
Birobidzjan kom aldrig att bli den judiska republik som kommunisterna hade hoppats på. Som mest fanns där 50 000 judar vid slutet av fyrtiotalet. Sedan har diskriminering och förföljelser drabbat den ryska judenheten. När utvandring till Israel blev tillåten under slutet av förra århundradet minskade Birobidzjans judiska befolkning dramatiskt. Endast ett par tusen invånare, varav en blygsam andel är jiddischtalande, bor idag i det svunna Utopia.
Fakta

Böckerna om Birobidzjan

Ber Kolterman

Broken heart / Broken wholeness: The post-Holocaust plea for jewish reconstruction of the Soviet yiddish writer Der Nister.

Academic Studies Press, 2017.

Masha Gessen

Where the jews aren't –The sad and absurd story of Birobidzhan, Russia’s jewish autonomous region.

Schocken, 2016.

Gå till toppen