Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Bitte Andersson skildrar tillvaron på ett hbtq-seniorboende

Bitte Anderssons debutserieroman utspelar sig på ett seniorboende för hbtq-personer. Illustrationerna är färgstarka och känsloladdade, men karaktärerna hade gärna fått växa mer, skriver Elina Pahnke.

Bitte Andersson, född 1981, är serietecknare och filmregissör.Bild: johanna arnstrom

Bitte Andersson

BOKEN. I slutet av regnbågen. Syster förlag.
Innan samhället såg dem som enbart gamla fanns någonting annat. Marjas livslånga projekt att dölja sin sexuella läggning. Transkvinnan Inez kamp mot militärdiktaturen i Chile. Ove som dolde kärleken till pojkvännen för att inte råka illa ut under hiv-epidemins och homofobins 80-tal.
Nu är Marja 76 år och när hennes lägenhet röksaneras flyttar hon motvilligt in på ett hbtq-seniorboende. Hon är huvudperson i Bitte Anderssons debutserieroman ”I slutet av regnbågen” och minst sagt skeptisk till sitt nya hem. Varför skulle hon, som under en hel livstid dolt sitt förhållande till sin nu döda fru, plötsligt slappna av och se på gay-filmer med sitt nya seniorgäng? Långsamt öppnar hon sig och börjar inse att hon inte är ensam.
Bitte Anderssons illustrationer är, som titelns regnbåge utlovar, färgstarka och laddade med känslor och glädje. Marjas stapplande steg mot nya vänner och en ny förälskelse avbryts av tillbakablickar från seniorernas förflutna, tecknat i gamla fotografiers sepiafärg. Ålderdomens spår målas upp längs sidorna, frun som gått bort eller som sitter på demensboende, ensamheten och krämporna. Men nutiden är trots de inre och yttre hinder som seniorerna konfronteras med ändå mestadels ett stort mys, fyllt av humoristiska dialoger och värme. Ålderdomen kommer med nya kollektiv och nya familjer, med filmkvällar och fester med Rita, Inez, Kamran, Millan och Ove.
”I slutet av regnbågen” är framförallt en bok om erfarenheter. Bäst fångas det i Inez tillbakablick från arbetarnas protester i Chile, där en större berättelse om migranterfarenhet och flykt skymtar förbi. Seriealbumet kastar ljus över det självklara men ofta underskattade faktum att vi är och formas av våra erfarenheter och den politik och miljö vi omges av. För Kamran handlar det om att födas in i en liberal familj där vi i en tillbakablick på sextiotalets Pakistan ser hur han kunnat växa i sig själv, för Marja har familjens normativa syn på heterosexualitet fått henne att ljuga för dem hela sitt liv.
Berättelsen visar respekt för och kunskap om hur olika erfarenheterna kring homo- och transfobi kan se ut för den som fötts för sjuttio år sedan. Men också hur många segrar som faktiskt har vunnits av hbtq-rörelsen sedan bokens Marja var ung.
Bitte Andersson lyckas med en lång levnadsteckning på blott 170 sidor, men hade tjänat på att låta karaktärerna växa ytterligare. Vi lär känna dem snabbt men sedan försvinner deras historier igen, tillbakablickarna är så korta att vi får lista ut resten själva. Trots det är seriealbumet glädjande läsning om en grupp personer som sällan syns i litteraturen. I Bitte Anderssons bok får de revansch och det är lika delar smärtsamt och underhållande.
Gå till toppen