Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sport

Max Wiman: Hyllningen till viktigaste segern kan betyda mycket för många

Idrotten är fylld av oförglömliga ögonblick. Dess galor är väl inte de man tänker på i första hand, men den här kvällen bjöd på ett sådant.
Idrott handlar om gemenskap, att tävla och att segra - och om att vara det vi pretentiöst kallar en förebild. Men det finns olika slags segrar och man kan inspirera på många sätt.
Det här ögonblicket var ett sådant när det brände till i min ögonvrå, ja, det kändes i hela kroppen.
Stunden när Globen började med en varm applåd som steg upp till ett crescendo i form av en lång stående ovation med en sådan innerlig värme och hetta, som säkerligen fick många idrottsskadade, men också de som fallit offer för svåra sjukdomar, arbetsplatsskador eller trafikolyckor, att känna att det nästintill omöjliga faktiskt är möjligt.
Det gör mig ont att höra att hyllningen blev för känslosam för Anna Holmlund själv. Inte hyllningen i sig, men väl den film som spelades upp och ja, med facit i hand så var det nog någon som inte riktigt tänkte klart konsekvenserna av att visa avsnitt där det talades om en annorlunda framtid - speciellt som familjen inte var informerad i förväg.
Men hyllningen till Anna Holmlund bör ändå ingjuta mod hos många. Det går nästan inte att förstå vilka framsteg på vägen tillbaka till livet hon tagit under det dryga året sedan den svåra kraschen under träningen i skicross. Någonstans är jag ju väldigt övertygad att hon haft stor hjälp av just sin bakgrund i idrotten - förmågan att kämpa och ge sitt yttersta finns främst - men långtifrån bara - hos elitidrottarna, men det finns också en fysisk grundkondition hos dem som tränat mycket.
Något att tänka på kring alla de larmrapporter som finns om f��r liten fysisk aktivitet hos ungdomar inte minst, men också i Riksidrottsförbundets kampanj för idrott hela livet.
Det knöts på något sätt fint ihop med den underbara historien om 81-åriga fotbollsledaren Börje Andersson-Junkka som fick Sportspegelns pris och som så väl speglar det breda Idrottssveriges insatser. Sen är det ju extra skönt med folk på scenen som bara inte kan vara något annat än sig själv.
Att Börje Andersson-Junkka också fick med att Sveriges nordligaste gräsplan ligger där i byn med 22 invånare och med det smått poetiska namnet Parkalompolo gör ju inte saken sämre för oss gräskramare. Byn ligger alltså tio mil norr om Pajala, från Malmö är det 180 mil rakt norrut.
Det var också underbart att se förbundskaptenen Janne Anderssons spontana glädje när han hörde sin namne och bilderna på de båda tillsammans knöt på något sätt ihop bredden i svensk idrott med eliten.
Sarah Sjöström var svensk idrotts självklara drottning 2017. Det råder inga tvivel i den mån vi nu kan mäta prestationer mot varandra i olika idrotter med aktiva som aldrig möts, att Sjöström var Sveriges absolut bästa idrottare alla kategorier under året.
Sen kan det smärta en aning att en idrottare som Tove Alexandersson med sina orienteringsmeriter i alla sammanhang bara slutar som nominerad och inte får något pris, mycket beroende på att hennes idrott är bred, men elitmässigt marginaliserad på något sätt i våra bedömningar. Det kan jag förstå gäller för hennes andra framgångsrika sport skidorientering, som verkligen är en pseudoidrott, men hur orienteringen sprungit så vilse i våra medvetanden är lite svårare att förstå.
Att Peder Fredricson med hästsportens Sverige på ryggen - förlåt i ryggen -skulle ta Jerringpriset var ingen skräll och gav en skånsk touch. Så går det ibland när folket röstar, det blir (fyra) fel. Inget ont om Fredricsons prestation givetvis, den har ju tidigare gett honom Sydsvenskans Skånebragden.
Men skönaste scenen i denna gala var ändå att Joel Lundqvist både fick skriva manus och axla huvudrollen på scenen när Tre Kronor utsetts till årets lag. Även om han i presentationen förstås blev Henriks bror...
Läs alla artiklar om: Idrottsgalan
Gå till toppen