Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Åsikter

Läsartext: Plötsligt var mitt hem omringat av skåpbilar och huset fullt av främlingar

Ordning och trygghet för vem? Inte för mig och min familj iallafall, skriver EvaMärta Granqvist om jakten på ensamkommande.Bild: Jessica Gow/TT
I torsdags morse drömde jag något ovanligt otäckt. Jag upptäckte att mitt hus, som ligger avsides på landet strax utanför Hörby, var omringat av flera stora, mörkgrå skåpbilar. Jag slog upp mitt sovrumsfönster och såg en främmande kvinna som klivit ända fram till husväggen, och hon påstod sig vara polis. Eftersom jag nyligen läst i tidningen om falska poliser som tränger sig in i folks hem, gick jag snabbt genom huset för att varna en övernattande gäst i ett annat sovrum. Plötsligt står en helt obekant man i rummet. Han har uppenbarligen tagit sig in utan att knacka eller vänta på att bli insläppt. Jag måste ringa polisen!
På väg tillbaka till mitt eget sovrum efter mobilen, inser jag att huset är fullt av främmande människor. Jag räknar till minst tio personer, kvinnor och män i olika åldrar. De påstår sig vara poliser, men ingen presenterar sig med namn, och ingen berättar varför de kommit till just mig. Bäst att filma detta osannolika för att kunna visa i efterhand, tänker jag i drömmen. Då rycker en kvinna med uttryckslöst ansikte, mobilen ur min hand. När jag tar upp min kamera för att kunna ta bilder, tar hon den också ifrån mig. Jag sätter mig snabbt vid min lilla bärbara dator för att kunna kontakta någon och be om hjälp. Herregud! Främmande människor har klivit in i mitt hem och tar mina saker! Men snabbt som en reptil kastar sig kvinnan över min dator och rycker undan den också, medan en yngre man försöker trycka ner mej mot sängen. En tredje hotar med handfängsel om jag inte samarbetar.
Då vaknar jag. Och inser att jag i själva verket inte alls drömt. Jag har varit vaken hela tiden, och det visar sig bara vara gränspolisen som gör en rutinkontroll. De kontrollerar ju bara om det finns ensamkommande ungdomar i huset - för min egen säkerhet antagligen. Det måste väl vara därför man har avsatt fyra stora skåpbilar och minst tio personer som ska gå igenom mitt hem, helt oannonserat en vanlig torsdagsmorgon. Men jag är ju bekant med många ensamkommande ungdomar, och känner att något inte stämmer.
Jag frågar därför om det rör sig om något allvarligt brott, och om jag har anledning att vara orolig - poliserna är ju onödigt bryska, och väldigt många. Det stämmer inte överens med bilden av en myndighet med bristande resurser. Och speciellt inte med min bild av ensamkommande ungdomar, som jag känner som vanliga skolpojkar som läser läxor och spelar fotboll som ungdomar i allmänhet. Varför detta massiva pådrag? Men poliserna menar att jag inte behöver vara orolig. Det handlar bara om att hitta människor utan laglig rätt att vara i landet, förklarar de, och de tar mina saker bara som en vanlig rutinåtgärd.
Det är tydligen viktigt att inte lämna något åt slumpen när det gäller jakten på de ensamkommande. Varje litet utrymme granskas, papper dras fram och det fotograferas. Det trampas runt på mina mattor med leriga skor, innerdörrar rivs bokstavligt talat ner, ytterdörrarna lämnas öppna och inomhustemperaturen sjunker mot nollstrecket. Mattor kastas undan för att hitta eventuella golvluckor.
Jag tvingas kvar i mitt sovrum för säkerhets skull, så att poliserna kan leta igenom mitt hem i lugn och ro efter människor som inte hör hemma här. Modiga och ambitiösa ungdomar som har etablerat sig i Sverige sedan flera år. De som har gått i skolan, skaffat nya vänner, spelat fotboll, skrivit böcker och engagerat sig i politiken. Nu ska de ut. De ska hittas och tvångsdeporteras till kriget i Afghanistan, för så har regeringen bestämt. Det spelar igen roll att de aldrig varit där, att uppemot hälften av asylbesluten kan vara felaktiga eller att Rättsmedicinalverkets åldersbedömningar har havererat. Det spelar ingen roll att Migrationsverket hittar på de asylsökandes ålder efter eget godtycke, och att tolkarna inte kan svenska.
Och det spelar tydligen ingen roll att snart sagt alla civiliserade krafter protesterar mot den pågående humanitära tragedin och den svenska rättsstatens haveri. Tiotusentals privatpersoner, hela yrkesgrupper, flera politiska partier, den svenska idrottsrörelsen, Svenska kyrkan, Amnesty International, Röda Korset och Rädda Barnen kräver ett stopp för utvisningarna och jakten på de ensamkommande. Men det spelar ingen roll. Ungdomarna ska ut till varje pris. "Trygghet i en ny tid", som de nya Socialdemokraterna säjer. Eller "ordning och reda" som fått en helt ny, obehaglig klang numera.
Ordning och trygghet för vem? Inte för mig och min familj iallafall. Och inte för någon annan heller, som förr eller senare kommer att vakna upp till denna pågående mardröm som påminner om 30- och 40-talets Tyskland, eller vilken annan effektiv polisstat som helst. Välkommen till Sverige 2018.

EvaMärta Granqvist

EvaMärta Granqvist är ideell familjehemsförälder till ensamkommande ungdomar och medlem i nätverket Skåne för amnesti.
Gå till toppen