Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Är det pretentiöst, är det genialiskt, är det hyperironiskt? Ja!

En läsupplevelse som du antingen kommer att älska eller hata, skriver Vesna Prekopic om Elis Burraus debutroman.

Bild: Sara Mac Key

Elis Burrau

BOKEN. Karismasamhället – en roman. Albert Bonniers förlag

Jag skiter i allt och det skiter jag i. Så tänker jag mig att den romandebuterande poeten Elis Burrau tänker och agerar. Men med citationstecken. Och jag tänker mig att han dessutom skiter i den här recensionen och skiter i att han skiter i den. Nåja, den skrivs inte för honom, utan för de läsare som undrar vad hans ”Karismasamhället – en roman” kan tänkas handla om. Allt och ingenting är det korta svaret. Om den kan rekommenderas? Det klichéartade svaret: du kommer att hata eller älska den.
Elis Burrau blev 2016 listad av Svenska Dagbladet som en av Sveriges viktigaste unga poeter. Samma år debuterade han med den hyllade diktsamlingen ”Och vi fortsatte att göra någonting rörande”, vilken nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2017. Förra året kom diktsamlingen ”Röda dagar” och nu är han aktuell med sin romandebut. Det är en till en början irriterande metafiktiv roman om karaktären Elis Burrau som skriver på romanen ”Karismasamhället – en roman” och hans nätverk av vänner och bekanta. Genom författarens litterära lek visas det övertydligt och manierat hur ett dekonstruerat språk formar en konstruerad verklighet.
Handlingen är i princip obefintlig, bortsett från karaktärernas sökande efter konstnärligt förverkligande. Istället bjuds läsaren in i berättarjagets och vännernas själsliga skrymslen och sporadiska kulturella aktiviteter. Det mesta flyter ihop. Någon gör en film, någon skriver en dikt, någon planerar en titel på en roman som ska skrivas. Alla går på Konstfackfest. I surrealistisk anda blandas inre och yttre monologer med strömmande associationsflöden. ”Förvänta er något bra, som en fragmentariskt oren dagbokssång” säger bokens Elis med en (icke)ironisk blinkning till Lars Norén.
Den inledande irritationen till trots växer romanen till en fascinerande bok, som skriker ut att autenticiteten är död och att vår uppgift är att skapa mening och sammanhang åt oss själva. Det är en poetisk roman som inte ens försöker skilja på fiktion och verklighet. När det initiala motståndet brutits ner blir ”Karismasamhället – en roman” en läsupplevelse som kräver att man tar sig bortom det logiska och vågar låta sig uppslukas i ett virvlande kreativt kaos där gammalt och nytt flyter ihop. Gunnar Ekelöf ville att bokstävlarna skulle krossas, Elis Burrau vill ses ”som en retorisk figur som går lite före”. Är det pretentiöst, är det genialiskt, är det hyperironiskt? Ja.
Gå till toppen