Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Djungelgänget: Gapiga djur utan skruv

Djungelgänget.Bild: Njutafilms

Djungelgänget

BIO. ANIMERAD BARNFILM. Frankrike (Les As de la jungle), 2017. Regi: David Alaux. Svenska röster: Allan Svensson, Andreas Nilsson, Roger Storm. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.37.

Animerade tv-serien ”Djungelgänget” har blivit biofilm. Det är ett drygt halvannan timme långt äventyr som sannolikt hade gjort sig bättre som ett normallångt avsnitt på en kvart. Den här gången kämpar gänget mot pyromaniska koalan Igor. Han har tidigare velat vara en av dem men avvisats. Som hämnd försöker han ödelägga djungeln genom bomber och bränder.
I samma anda och stil som ”Pingvinerna från Madagaskar” och ”Svampbob Fyrkant” blandar ”Djungelgänget” hejvilt djur från olika biotoper och kontinenter. Ett av djuren trotsar dessutom artgränserna och skulle kunna kallas transbiologiskt. Jag syftar på tigerrandiga pingvinen Maurice, som försöker sig på en karriär som djungelns mest fruktade rovdjur.
Liksom förebilderna är humorn i ”Djungelgänget” renodlad absurdism. Gagsen är knasiga, skämten långsökta. Filmen vill så gärna vara crazykul, men poängerna är för banala och enfaldiga för att ta skruv. Det hjälper inte heller att den tekniska kvaliteten på animationen är av blygsam, löpandebandsproducerad tv-klass.
För att fånga publikens uppmärksamhet drar man upp tempot och ljudvolymen till elva. Mycket skrik och spring för lite underhållning. Enstaka inspirerade ögonblick glimtar till. Tunt utkavlat till spelfilmslängd blir det emellertid både påfrestande gapigt och utdraget.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 19 januari
Gå till toppen