Kultur

Steg för steg: Fransk succé rullar in

Dramakomedin "Steg för steg" kretsar kring en grupp ungdomar på ett franskt rehabiliteringscenter för funktionshindrade.Bild: Njutafilms

Steg för steg

BIO. DRAMAKOMEDI. Frankrike (Patients), 2016. Regi: Mehdi Idir och Grand Corps Malade. Med: Pablo Pauly, Soufiane Guerrab, Moussa Mansaly. Barntillåten. Längd: 1.50.

Sakta vaknar Ben (Pablo Pauly) upp ur narkosen och börjar otydligt ta in hela den apparatur han är kopplad till. Regissörerna Mehdi Idir och Grand Corps Malade använder subjektiv kamera, det vill säga att åskådaren ser detsamma som Ben, vilket förmedlar en känsla av osäkerhet. Vad är det som har hänt?
Det blir en suggestiv inledning till en ojämn men ändå sevärd historia om hur tillvaron kan te sig efter en svår olycka med årslång rehabilitering och funktionshinder för resten av livet. Ben har brutit en halskota i en dykolycka och är delvis förlamad. Efter sjukhusvistelsen flyttar han in på ett rehabiliteringscenter med en rad olika medpatienter, alla mer eller mindre funktionshindrade och de flesta rullstolsburna.
Det finns ögonblick när ”Steg för steg” påminner om en informationsfilm för den första tidens återhämtning. Tvättrutiner, magen som måste skötas, kateterbyten och annat redovisas som om man satt på skolbänken. Jag får känslan av att de två regissörerna i hög grad vänder sig till unga män runt 20–25, alltså jämngamla med Ben. Undan för undan utvecklar sig ändå dramat till en både gripande och humoristiskt skildring av den svåra processen att acceptera ett liv i rullstol när drömmen har varit att utbilda sig till gymnastiklärare och intresset helt kretsar kring bollspel, simning och tjejer.
Farid (Soufiane Guerrab) står för de flesta av filmens vassa oneliners apropå livet som funktionshindrad. Han har varit det sedan fyra års ålder. Andra hamnar där efter skottskador vid gänguppgörelser. Åter andra efter självmordsförsök. Bens nya kompisgäng utgör en spegelbild av det franska samhället, även om den vita över- och medelklassen inte är lika starkt representerad som människor lite längre ned på den sociala stegen. Något som Farid också klarsynt konstaterar.
Den subjektiva kameran återkommer någon enstaka gång. Annars är bildspråket företrädesvis enkelt och följsamt. Kameran sveper åtskilliga gånger genom de långa, kala, korridorerna som för att understryka behovet av tålamod hos de unga männen.
”Steg för steg” var en av förra årets stora franska publikframgångar.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 19 januari
Gå till toppen