Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Tomner tog sin plats bland giganterna

En drömscen

KONSERT · KLASSISKT. Musik av Tomner, Rachmaninov och Tjajkovskij. Malmö symfoniorkester. Dir: Tung-Chieh Chuang. Sol: Ilpha Kozhabekova, piano. Malmö Live 18/1

Ett välkommet initiativ i Malmö symfoniorkesters vårprogram är att det ger plats åt flera verk av unga svenska tonsättare. Den typ av verk som kommer ifråga är vanligen cirka tio minuter långa och därmed behändiga. De vållar inga skandaler. Publiken reagerar med artigt lyssnande.
Martina Tomner inleder raden med ”… was hast du meinem Schlaf zu sagen?”. Titeln måste förklaras: orden är hämtade ur Wagners ”Götterdämmerung”, en replik i ett slags drömdialog om den ödesdigra guldskatten.
Martina Tomner vill i sitt verk porträttera en dröms olika faser. Hon visar en driven känsla för orkesterfärg, som märks i den spännande kombinationen av skirt stråkgnissel och pukors dova dunkande, som så programenligt mynnar ut i hela orkesterns fräna glans. De tänkbara dialogiska motsättningarna fullföljs dock inte i ett tänkbart spel med kontrast och kontrovers, stegringen tar andra vägar i det löftesrika stycket.
Den tomnerska fantasin följdes av Sergej Rachmaninovs flyhänthet. Kvaliteterna i hans ”Rapsodi över ett tema av Paganini” ligger helt på det virtuosa planet. Om man bara kan beundra en flink solist så har man tillgodogjort sig hela poängen med stycket. Och pianisten Ilpha Kozhabekova gav upphov till be- och förundran över sin kapacitet. Här fanns den prydligaste och mest tveklösa fingerfärdighet och temperaments­fullt bett i exekutionen.
Tjajkovskij hade för sin del ett ansträngt förhållande till Wagner. Efter ett besök i Bayreuth bekände han: ”dödande långtråkigt” och ”ett oändligt utdraget /…/ svammel.”
Wagner skildrade världsundergången, Tjajkovskij sin egen mentala misär. Ordet patetisk är egentligen reserverat för sjätte symfonin, ”Pathétique”, men fjärde symfonin är lika patetisk. Den är hans ödessymfoni: det är fullt blås i blecket när ödet kungör sin entré. Den intensiva subjektiviteten utesluter inte omväxling.
Den utmärkte och engagerade dirigenten Tung-Chieh Chuang kunde gestalta även lyriken i den bombastiska dramatiken och manade fram de dystra känslorna med ordentlig musikalisk konsekvens, där kompositionens hotande svulstighet trots allt hölls rätt kort.
Orkestern var ibland bättre än Tjajkovskij, enstaka ögonblick blev det tvärtom. Men hela prestationen bejublades med all rätt.
Gå till toppen