Den judiska diasporan har en rik litteratur med många åldrade debutanter. Harry Bernstein bör ha varit en av de äldsta när han vid fyllda 96 gav ut den självbiografiska romanen ”Den osynliga väggen”, fyra år före sin död 2011. Här är ett av motiven konflikten mellan den äldre generationens ortodoxi och de ungas frigörelsebehov. Bernsteins historia utspelar sig i en mellanstor engelsk stad med kristna på ena sidan gatan och judar på den andra.

Kenneth Hermele, född 1948, är vid jämförelse bara barnet när han debuterar som berättare och återvänder till sin judiska uppväxt i boken ”En shtetl i Stockholm”. Shtetl? Så kallas de mindre städer eller större byar som blivit kända genom romanen och musikalen ”En spelman på taket”, där Tevje, hans hustru och fem döttrar tvingas överge det fattiga Anatevka i det förrevolutionära Tsarryssland.

I Hermeles fall handlar det snarare om en imaginär shtetl. Stockholm har vid den här tiden en judisk befolkning som brukar delas upp i östjudar och västjudar. De senare tillhörde – och tillhör fortfarande - den grupp invandrade judar med rötter i framför allt Tyskland som kom till Sverige efter Gustav III:s införande av Judereglementet 1782, kända genom framgångsrika namn som Salomon och Thiel, Bonnier och Fürstenberg, Fraenckel och Josephson.

Östjudarna kom i en senare invandringsvåg, från mitten och slutet av 1800-talet och främst från det Judiska bosättningsområdet, en bred landremsa som sträckte sig från Baltikum till Svarta Havet. Dessa judar var snarare fattiga och inte alltid lika välkomna som de nätverkande västjudarna. Många hamnade på Söder i Stockholm, det som skulle bli unge Kenneths shtetl, om inte en riktig stad så åtminstone en liten judisk by mitt i förskingringen.

Familjen på plats, vänner att dela minnen med, en gemenskap förstärkt av att adressen var Lindvallsplan 4, ett bostadshus med enbart judiska hyresgäster.

Jag har inga svårigheter att känna igen mig i Kenneth Hermeles bok - jag som växte upp i samma shtetl och hade två minuter till farmor och andra nära familjemedlemmar runt Nytorget. Vår lilla värld. Samtidigt är jag inte säker på att ”shtetl” är rätt ord i sammanhanget. Jag tillbringade mina första nio skolår på detta Söder utan att ha en enda judisk skolkamrat. Vi var i jämförelse med dagens invandrargrupper en försvinnande liten minoritet. Inte mycket till shtetl.

Familjen Hermele tillhör den tredje invandringsvågen, de som räddas strax före, under och efter Förintelsen. Föräldrarna – Arthur och Perla – kommer till Stockholm från Berlin respektive Suwalki i nordöstra Polen. Arthur får visum utställt i december 1938 för vistelse i Sverige en dryg månad. Slutmålet är USA, där en moster väntar.

Bokens disposition talar sitt tydliga språk, tre separata kapitel med rubrikerna ”Pappa”, ”Mamma” och ”Jag”, plus en kortare epilog som vittnar om arbetets möda: ”Elva försök att sätta punkt”. Detta är en historia om täta familjeband. Men det är även en historia om slumpens segrar. I Berlin räddas Arthur genom en ödets nyck av sitt polska pass. I Stockholm får han syn på Perla där hon står på kvinnoläktaren i den ortodoxa synagogan på Sankt Paulsgatan, snyggast av alla, de gifter sig och får två söner, av vilka Kenneth tycks ha ärvt mammas känslighet och pappas energi och praktiska handlag.

Hermeles styrka som författare är de livfulla detaljerna. Man följer gärna med på pappa Arthurs uppköpsresor till leksaksmässor i Tyskland och lider med Perlas planer på skilsmässa när han inte kommer hem och firar shabbes. Ändå saknar jag något i detta ivriga flöde av hågkomster – ringar på vattnet, andningspauser, det slags svårbestämda lugn som lämnar plats för läsarens eftertanke.