Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Högerpopulistiska inslag finns redan i hjärtat av den japanska regeringen.”

Dagens Japan må ha sina brister men är betydligt mer jämställt än USA, Indien och många europeiska länder, skriver Ian Buruma, redaktör för New York Review of Books

Toru Hashimoto, den förre borgmästaren i Osaka, är nog det närmaste Japan har kommit en demagog av samma slag som Geert Wilders, Marine Le Pen eller Donald Trump, som har tagit sig fram genom att spela på den tysta fientligheten mot kulturella och politiska eliter, skriver Ian Buruma.
En våg av högerpopulism sveper över Europa, USA, Indien och delar av Sydostasien. Men hittills tycks Japan vara helt oberört. Det finns inga japanska demagoger av samma slag som Geert Wilders, Marine Le Pen, Donald Trump, Narendra Modi eller Rodrigo Duterte, som har tagit sig fram genom att spela på den tysta fientligheten mot kulturella och politiska eliter. Hur kan det komma sig?
Toru Hashimoto, den förre borgmästaren i Osaka, är nog det närmaste Japan har kommit. Han slog igenom som tv-personlighet och skämde sedan ut sig som försvarare av den kejserliga japanska arméns bruk av sexslavar i krigstid. Hans ultranationalistiska åsikter och avsky mot fria medier är välbekanta varianter av högerpopulism. Men han slog aldrig igenom i rikspolitiken.
Hashimoto pepprar nu premiärminister Shinzo Abe med uppmaningar att skärpa landets säkerhetslagar. Abe själv är en av anledningarna till att det saknas högerpopulism i Japan. Ingen har en mer självklar plats i den politiska eliten än Abe, som är sonson till en minister i krigsregeringen och senare premiärminister; han är dessutom son till en utrikesminister. Trots det delar han högerpopulisternas fientlighet mot akademiker, journalister och intellektuella.
Efterkrigstidens japanska demokrati präglades under 1950- och 60-talen av en intellektuell elit som medvetet försökte distansera Japan från krigstidens nationalism. Det är en hållning som Abe och hans anhängare vill utplåna genom att försöka ändra på Japans pacifistiska författning, återupprätta stoltheten över krigstidens insatser och misstänkliggöra landets ”elitistiska medier”, som den vänsterinriktade Asahi Shimbun. Abe har hyllats av Donald Trumps förre rådgivare Steve Bannon som kallat honom för en ”tidigare Trump än Trump”.
På sätt och vis har Bannon rätt. I november 2016 sade Abe till Trump: ”Jag har lyckats få styr på Asahi Shimbun. Jag önskar er samma framgång när det gäller New York Times.” Även som skämt mellan två föregivet demokratiska ledare var det smaklöst.
Högerpopulistiska inslag finns alltså redan i hjärtat av den japanska regeringen, förkroppsligade i en ättling i en av landets mest elitära familjer. Denna paradox är emellertid inte den enda förklaringen till frånvaron av en japansk Le Pen, Modi eller Wilders.
Om en demagog ska kunna utlösa en folklig motvilja mot främlingar, kosmopoliter, intellektuella och liberaler måste det finnas breda och tydliga ekonomiska, kulturella och utbildningsmässiga klyftor i samhället. Så var det i Japan i mitten av 1930-talet när militära hetsporrar misslyckades med en kupp riktad mot bankirer, affärsmän och politiker som enligt deras mening lossade grundbultarna i japansk politik.
Upprorsmännen stöddes av soldater som i många fall hade vuxit upp på landsbygden. En del hade systrar som sålts till bordeller i storstäderna för att familjen skulle överleva. De västinspirerade eliterna i städerna var fienden för dem, men även folk i allmänhet höll snarast på rebellerna.
Dagens Japan må ha sina brister, men är betydligt mer jämställt än USA, Indien och många europeiska länder. Höga skatter gör det svårt att föra vidare ärvda rikedomar. Och till skillnad mot USA där man stoltserar med sina materiella rikedomar – inte minst Trump själv – ligger de rikaste japanerna oftast lågt och Japan har gått om USA som medelklassens land.
Avsky frodas i en känsla av förödmjukelse och förlorad stolthet. I ett samhälle där människovärdet mäts i individuell framgång, kändisskap och pengar, är det lätt att känna sig mindre värd om man är en i mängden. I extrema fall försöker besinningslösa människor mörda presidenten eller en rockstjärna för att på så vis bli känd och uppmärksammad av medierna.
Populisterna har sitt stöd bland de förödmjukade som anser att eliterna har förrått dem och berövat dem sin klasskänsla, kultur eller stoltheten över sin etniska tillhörighet.
Den japanska kulturen kan vara en anledning till att populismen ännu inte slagit igenom. Självhävdelse av amerikanskt slag ser de flesta ner på. Japan har förvisso en kändiskultur som drivs fram av massmedierna, men självkänsla bygger i det japanska samhället mindre på individens berömmelse eller rikedom, och mer på att ha en plats i ett sammanhang där man utför sina uppgifter så bra man bara kan.
Butiksanställda tycks uppleva verklig stolthet över att kunna slå in varor på det mest utsökta vis. En del arbeten – som de uniformerade medelålders männen som bockande och leende tar emot bankkunderna – kan verka fullständigt onödiga. Det är knappast troligt att uppgifterna ger utförarna någon djupare tillfredsställelse, men de ger dem en plats och en uppgift i samhället, även om den är anspråkslös.
Den inhemska japanska ekonomin är fortfarande en av de mest protektionistiska och minst globaliserade i den utvecklade världen. Det finns åtskilliga förklaringar till att japanska regeringar avvisat den nyliberalism som marknadsförts i Väst sedan Reagans och Thatchers dagar. Att sätta anställningstryggheten framför effektiviteten är ett exempel. Om det sedan kväver privat företagsamhet så får det göra det.
Thatcherismen skärpte troligen till den brittiska ekonomin. Men genom att krossa fackföreningsrörelsen och andra institutioner för arbetarklassen, berövade regeringen också dem som ofta utförde de minst attraktiva jobben en källa till stolthet. Effektivitet skapar ingen känsla av gemenskap. De som idag känner sig utanför förklarar sin situation med att det är eliterna med bättre utbildning och kanske större begåvning som kan ta sig fram i en global ekonomi.
Ironiskt nog valde många människor i USA med samma inställning en narcissistisk miljardär, som skryter om sin rikedom, framgång och genialitet, till president.
Något liknande lär inte inträffa i Japan. Om vi funderar på orsakerna till det, kan vi nog vaska fram en viktig lärdom.

Ian Buruma

Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate
Ian Buruma är redaktör för New York Review of Books och författare. Hans bok Year Zero: A History of 1945 finns översatt till svenska och heter År Noll. Historien om 1945.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Gå till toppen