Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

När konsten tar steget upp på barrikaden

Ahmet Öğüt låter konsten utgöra demokratins handgripliga skyddsvall. Carolina Söderholm ser omvärlden tränga in i salongerna.

Ahmet Öğüts verk "Bakunin's barricade" på Kunsthal Charlottenborg.Bild: David Stjernholm

Ahmet Öğüt

KONST. No protest lost, Kunsthal Charlottenborg, Köpenhamn, t o m 18/2.
Nästa gång högerextrema krafter intar gatorna, varför inte stoppa dem med en barrikad av konst? Och då menar jag i bokstavlig, fysisk mening. Skulpturer och tavlor staplade ovanpå omkullvälta bilar och nedrivna kravallstaket. Kanske kan vördnaden inför historiens landskapsmåleri hejda Nordiska motståndsrörelsens framfart om de vägrar följa anvisad demonstrationsrutt? Nja, tillåt mig tvivla.
Uppstår behovet går det i vart fall att vända sig till Kunsthal Charlottenborg i Nyhavn. På väggen hänger ett avtal där den danska institutionen förbinder sig att låna ut den kurdiske konstnären Ahmet Öğüts verk "Bakunin's barricade" om den behövs för att försvara grundläggande mänskliga rättigheter.
Med utställningen "No protest lost" aktiverar han frågan om konstens kritiska kraft. Alla människor har en rättighet och skyldighet att protestera mot missförhållanden, tycks han mena, och även konsten har ett ansvar. Lägg därtill förmågan att förmedla engagemanget med omväxlande humor och smärtsam skärpa, så är det lätt att förstå hans framgång inom det senaste decenniets allt mer politiskt orienterade konstscen. Född 1981 hade Öğüt inte ens fyllt trettio när han började synas på internationella arenor som biennalerna i Venedig, Istanbul och Berlin.
Ahmet Öğüt, som är uppväxt i Turkiet men numera verksam i Berlin och Amsterdam, tar spjärn mot förtrycket av minoriteter och regimkritiker i sitt forna hemland. Fast hans anslag är bredare än så, när han riktar blicken mot 2010-talets accelererande sociala, politiska och ekonomiska oro, men även dess aktivism, däribland Occupy-rörelsen.
Frågan är förstås om installationen inte fungerar bättre som konst än som stridsbarriär. Inne i Charlottenborg blockerar dess kraschade bilar, draperade med verk inlånade ur samlingar knutna till den kungliga danska konstakademin, effektivt sikten. Vad Öğüt gjort är att ta den ryske anarkistiske revolutionären Mikhail Bakunin på orden. För att hindra de preussiska trupperna från att krossa den socialistiska resningen i Dresden 1849 föreslog han att konstverk ur Nationalmuseets samling skulle placeras på barrikaderna. Men förslaget genomfördes aldrig.
Sedan dess har samtiden lärt oss att varken nationalskatter eller världsarv skonas från våldets och förtryckets destruktiva krafter. Snarare kan de, som den brutala förstörelsen av Palmyras tempel och Buddhastatyerna i Bamyian visar, medvetet förvandlas till strategiska mål med tungt kulturellt symbolvärde.
Trots sina ambitioner att överskrida gränsen mellan konstens och gatans värld, framstår Öğüts Bakunin-barriär mer som en vacker gest än ett verktyg för faktisk politisk förändring. Styrkan ligger främst i dess radikala idé och spel med historiska och nutida referenser. Detsamma gäller flertalet av utställningens verk, såsom monumentet till den unge amerikanske internetaktivisten Aaron Swartz, som begick självmord 2013 sedan han åtalats för att olovligen ha laddat ner miljontals akademiska uppsatser. Nu dinglar den bronsliknande bysten ovanför podiet, på väg att sättas ned eller lyftas bort. För vilka aktörer ska egentligen hedras i det offentliga rummet? I fjol ledde staden Charlottevilles beslut att flytta statyn av en sydstatsgeneral från inbördeskriget till våldsamma protester från extremhögern.
Men det handlar även om den yttrandefrihet som befinner sig under allt hårdare press, också i västvärldens största demokrati. I det sammanhanget blir Ahmet Öğüts Swartz-monument en manifestation för det öppna och transparenta samhället. Samtidigt håller det sig prydligt inom samtidskonstens accepterade estetik och ramar.
Å andra sidan, vad kan vi begära? Öğüt inte bara skildrar kampen på barrikaderna, utan är till och med villig att låta konsten utgöra demokratins handgripliga skyddsvall, hur ineffektiv den än må vara. Ändå är det han ägnar sig åt i första hand konst om snarare än som politisk aktivism, i jämförelse med exempelvis kinesiske Ai Wewei, som också han nyligen ställde ut på Charlottenborg.
Fast om Öğüt främst riktar sig till en publik av redan frälsta, finns det något djupt berättigat i att omvärlden tränger in och bearbetas även i konstens salonger. Allt i denna intressanta utställning, som både tål att problematiseras och begrunda. I en tid av växande främlingsfientlighet men också #metoo-rörelser, ger det onekligen visst hopp att likt Öğüt hävda: ingen protest är förlorad.
Gå till toppen