Kultur

Carolina Söderholm: Nu är det dags att skapa metooder!

Elena Tzotzi - co director Signal, skribent, Gabriella Nilsson - Dr i etnologi LU, forskare och lärare, Gertrud Alfredsson - konstnär, konstpedagog, EvaMarie Lindahl - konstnär och doktorand critical animal studies, Jenny Grönvall - konstnär och projektledare för Bästa Biennalen, Lisa Nyberg - konstnär, doktorand, grundare av Malmö fria kvinnouniversitet, Sarah Nakiito - textilkonstnär och modedesigner, grundare av Systeria. Sittande: Moderator: Frida Sandström - journalist, kritiker, pedagog, curator. Foto: Anna Bokström
"Man kan väl inte ändra hela jävla systemet". Bland lyssnarna på den skånska konstscenens #metoo-debatt i Malmö satt Ella Tillema i sin egenhändigt tryckta t-shirt och spelade djävulens advokat. Men som rasande politisk konstnär och punkmusiker menar hon såklart motsatsen. "Handbok i att fucka systemet" kallade hon sin årliga pamflett i fjol. För det är klart att det går att förändra. Frågan är bara hur.
Vad händer nu? har det ständigt hörts sedan höstens #metoo-rörelse. Uppropet #konstnärligfrihet sände chockvågor genom etablissemanget med sina vittnesmål om sexuella övergrepp och maktmissbruk. Snabbt arrangerade Moderna Museet Malmö en debatt som bojkottades av uppropets nätverk då endast institutionschefer satt i panelen. Motdraget blev söndagens välbesökta diskussion på nätverkets egna villkor.
För detta är nästa steg. Att tala, lyssna och formulera metooder - med ett välfunnet ord.
Den otrygga arbetssituation som dominerar inom konstfältet rymmer en utsatthet. Individen står ofta ensam. Då utgör kollektiv organisering ett effektivt motmedel, något som panelens konstnärer, curatorer, pedagoger, projektledare och forskare samfällt hyllade. I en konstvärld präglad av hård konkurrens är det lätt att glömma att den är beroende av sina aktörer. Utan konstnärer inga gallerier eller konsthallar, utan studenter inga skolor eller lärare. En av eftermiddagens viktiga frågor handlade om att våga ifrågasätta, säga nej, och insistera på den ömsesidiga respekt som borde vara självklar.
Om rådande strukturer begränsar - skapa nya, peppade konstnären Lisa Nyberg. Jag kommer ihåg med vilket friskt mod hon för några år sedan drev Malmö fria kvinnouniversitet. I självorganiserade, separatistiska rum kan erfarenheter tryggt utbytas och kunskap skapas. Men för verklig förändring krävs att frågan förs vidare ut i det offentliga.
Relativt nystartade konstnärskollektivet Systeria i Malmö demonstrerar att det går att ta makten i egna händer. På plats fanns textilkonstnären Sarah Nakiito som lyfte do it yourself-undergroundscenens fördelar och nackdelar. Som svart kvinna med flyktingbakgrund och utan det nätverk som en högre konstutbildning ger, pekade hon på sin och kollegornas totala osynlighet i den etablerade konstvärlden som deras största problem.
Det har riktats invändningar mot att #metoo enögt fokuserar på den vita, heterosexuella medelklasskvinnan, trots att kampanjen ursprungligen skapades av den svarta, amerikanska aktivisten Tarana Burke. Även om kritiken delvis är berättigad håller jag med etnologforskaren Gabriella Nilsson när hon varnade för riskerna att rörelsen försvagas när den splittras i falanger.
Erfarenheterna av sexuellt maktmissbruk ser olika ut, men #metoo:s styrka ligger i att visa hur de bottnar i samma förtryckande strukturer. Där gav söndagens lyhörda och engagerade samtal hopp. Det går att hålla flera parallella perspektiv i huvudet, och samtidigt formulera krav med kollektivets kraft. Bara så kan hela jävla systemet ändras.
Läs alla artiklar om: Nätkampanjen #metoo
Gå till toppen