Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Raja Baharis vindlande debutroman behövs

Raja Bahari har skrivit en debutroman med språklig lidelse, tycker Vesna Prekopic.

"Stiga sol, smälta is" är Raja Baharis debut. Han bor i Malmö, arbetar som lagerarbetare och är född 1981.Bild: Julia Lindemalm

Raja Bahari

BOKEN. Stiga sol, smälta is. Norstedts.
Sayed samlar på röster, på ord. Med sin diktafon ger han sig ut i Sverige på bussar, i parker, på stränder och bibliotek och spelar in människors samtal i smyg. Han är besatt av att hitta samtidsljud och samtidsoljud, för att sedan redigera de fångade meningarna, kasta om dem, blanda rösternas ålder, kön, etnicitet.
Ljudkollaget ska bli ett poetiskt försök att förstå vilka vi alla är, att få oss att enas. ”Vi har blivit bestulna på samhörighet, trots att vi är monumentalt sammanlänkade. Allt vi behöver är ju ett gemensamt språk”, utbrister Sayed till Yassir Arafat som ilsket blänger på honom från affischen som är uppsatt på väggen i Sayeds rum. På en annan vägg hänger affischen med Per Albin Hansson, som med röken i ögonen från Sayeds cigarett lyssnar på hans utläggningar om att det behövs en ny social rörelse, med nya samhällsberättelser som driver den.
Sid samlar också på röster, på ord. Han lämnar Sverige för Mellanöstern för att lära sig arabiska, sin fars och farfars språk, som han behöver bemästra för att förstå sin historia och sig själv. Han möter den något äldre och livsbejakande Salma som inte bara lär honom språket och att älska, utan också att ifrågasätta gränser, normer och traditioner.
Raja Bahari har skrivit en vindlande och vacker debutroman, en berättelse om det desperata sökandet efter jaget, om lidelsen för språket och individens eviga strävan efter sammanhang och samhörighet.
Och det är extra svårt när du inte vet vem du är, när du hör hemma överallt och ingenstans. ”Jag hatar att bli kallad utlänning här även om jag vet att det är precis vad jag är”, säger Sid frustrerat över att hans ökade kunskaper i arabiska får honom att känna sig mer svensk än någonsin.
De parallellt berättade historierna om Sid och Sayed är berättartekniskt snyggt sammansatta och tolkningsmöjligheten att det egentligen är samma person vi följer genom hela romanen men i olika skeden av livet fungerar bra.
På samma sätt som Sayed vill frigöra språket lyckas Raja Bahari frigöra låsta föreställningar om vilka som är vi och vilka som är dom. Det är en roman som påminner om att inte luras in i den svartvita värld som av lättja är enklast att förstå. Där en arab är offer eller förövare. Där gruppmentalitetens kedjor är tunga. Där fikarummets höga tak tillåter wienerbrödstuggande rasism att sippra ut, tills någon säger ifrån. Men för att göra det måste vi få syn på det.
”Vi behöver en ny berättelse. Ingen jävla omförpackning av orden. Vi behöver autentiska ord som beskriver verkligheten. Förändrar den”, säger Sayed och beskriver både nödvändigheten och styrkan med Raja Baharis roman, som gifter litterär finess med samhällsförändrande anspråk. Snyggt gjort.
Gå till toppen