Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Signerat

Tobias Lindberg: Låt fler bli rika. Även på arbete.

Världsekonmisk forums ordförande Klaus Schwab i Davos på måndagen.Bild: Markus Schreiber
Eliten drar ifrån. I år är det en ännu rikare och mäktigare skara som samlas på Världsekonomiskt forum i Davos.
Inför de ekonomiska och politiska ledarnas möte uppmärksammar hjälporganisationen Oxfam att 82 procent av förmögenhetstillväxten under 2017 har tillfallit den rikaste procenten av världens befolkning. Samtidigt har den fattigare hälftens förmögenhet inte ökat alls. Det får Oxfam att uppmana regeringar och företag att i högre grad belöna arbete snarare än rikedom.
Politiskt kan det till exempel handla om att reformera skattesystemen, framhöll Robert Höglund, kommunikationschef för Oxfam i Sverige, på måndagens DN Debatt. Han pekade bland annat på möjligheter till högre skatt på kapital, förmögenheter, arv och egendomar.
Intressant nog pekar SNS Konjunkturråd åt samma håll i sin nya rapport Kapitalbeskattningens förutsättningar. "En effektiv skatt uppmuntrar människor att anstränga sig och minimerar ekonomiska snedvridningar", resonerar rapportförfattarna och efterlyser en skatteväxling från arbete till kapital. De vill även se en beskattning av större arv samt en marknadsmässig taxering av småhus och bostadsrätter.
Nu är sådana skatter förstås ingen universallösning för jämnare välståndsfördelning och Sverige hör fortfarande till världens ekonomiskt sett mest jämlika länder. Men det är ändå väsentligt att diskutera hur beskattningen bör se ut när förmögenheter växer snabbt och vidgar ekonomiska klyftor. För det är inte bara världens miljardärer som drar ifrån. Även ganska små ekonomiska försprång har kunnat växa snabbt i Sverige – och delvis har det skett med draghjälp från politiskt håll.
Ett exempel:
Året är 2010. Två tjugoåringar – Hanna och Hans – kommer från samma ort, har likvärdig utbildning och får snarlika jobb i Stockholmsområdet.
Hanna har genom skattebefriade gåvor och arv från familjen några hundratusen kronor på banken. Hon använder dem som kontantinsats vid köp av en bostadsrätt. Ränteavdraget bidrar till låg månadskostnad, vilket ger henne pengar över att investera i aktiefonder. Efter några år har såväl bostadsrätten som fonderna ökat rejält i värde och när hon säljer allt räcker pengarna till kontantinsats vid köp av en villa i utkanten av staden. Där kan hon sedan bo till en rimlig kostnad, genom ränteavdrag och slopad fastighetsskatt, medan villans fortsatta värdeökning minskar belåningsgraden.
Hans har för sin del en blygsam summa på sparkonto och saknar möjlighet att köpa en bostadsrätt. Han flyttar mellan dyra andrahandsboenden ett par år innan han tursamt får förstahandskontrakt för en hyresrätt. Hyran är hög trots förortsläge och det blir inte mycket pengar över i slutet av månaden. Han försöker spara ändå med sikte på att köpa en liten bostadsrätt. Men i takt med att bostadspriserna stiger skärps kraven på kontantinsats och amortering. Hans upptäcker också att han – genom begränsningen av uppräkningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt – bara får ut 50 procent av sin övertidsersättning. Det dämpar viljan att jobba extra timmar och drömmen om att köpa en bostad ser ut att förbli just en dröm.
På ganska få år har skillnaden mellan Hanna och Hans tillgångar växt till miljonbelopp. Och det råder ingen tvekan om vem av de två som har gynnats mest av den förda politiken.
Det finns många Hanna och Hans i landet. Inte minst därför borde skillnaderna i beskattning mellan lön och kapital ses över, liksom skillnaderna i villkor mellan att äga och hyra sin bostad. Bäst vore om det sker i en ny, bred skattereform. Av den förra, från början av 1990-talet, finns knappt ens konturerna kvar.
Statsminister Stefan Löfven (S) åker inte till Davos i år. Men han undgår inte frågan om politikens ansvar när de ekonomiska klyftorna växer.
Gå till toppen