Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Boel Gerell: Wallis Grahn skapade teatermagi

Bild: Magnus af Geijerstam
Det är lätt att hamna i ett fack som skådespelare, eller som människa överlag i livet. Hon den lilla pigga, glada, söta. Som några år senare är något mindre liten och söt och som kompenserar med energi och humor och blir en slagkraftig tant i stället. Den unga vackra kvinnan eller den manhaftiga tanten, två snäva fack och mycket lite däremellan.
Skådespelerskan Wallis Grahn hör till dem som tidigt fick spela gummor och pigor vid teatern och filmen. Ofta små roller, men utmejslade med precision och nyanser långt utöver uppdragets egentliga möjligheter. För den del av publiken som föredrog tv-soffan före salongen blev hon under ett par år bekant som den godmodiga kallskänkan Gerd i Rederiet.
Vän och snäll kunde hon vara, om uppgiften krävde det. Men det var i den svarta komiken och de beska och motsägelsefulla rollerna som hon briljerade. Oförglömlig var hon exempelvis som den arroganta överklasskvinnan fru Grollhake i Werner Schwabs ”Folkmord eller min lever är meningslös” som gavs på dåvarande Malmö Dramatiska Teater 1997.
Pjäsen gav regissören och teaterchefen Staffan Valdemar Holm Kvällspostens Thaliapris, men priset kunde lika gärna ha gått till ensemblen som tog sig an den märkliga och krävande texten och skapade teatermagi. Rollen gav ett hum om Wallis Grahns kapacitet som skådespelare långt utanför de givna facken och när hon gavs utmaningar som denna, svarade hon på dem.
En diametralt annorlunda möjlighet fick hon i Olof Lindqvists uppsättning av brittiske David Greigs ”Kosmonautens sista hälsning till kvinnan han gång älskade i det forna Sovjetunionen” som gavs på Intiman 2001. I en pjäs om kontaktlöshet och brustna drömmar utgjorde Wallis Grahns gestalt navet, en kvinna som visste precis vad hon ville säga och till vem, men som led av afasi och förblev stum.
Vibrerande av vilja i en annars tvekande och viljelös tid, en sanningssägare utan röst. Motsägelsefullheten var intressant i sig och gestaltades med frustrerad kraft av Wallis Grahn. Att vilja och kunna, men inte ges röst och plats är en klassisk kvinnosituation. Jag är glad att jag fick möjlighet att se Wallis Grahns register i några riktigt starka roller. Jag hade gärna sett många fler.
Gå till toppen