Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "Det är som alla vet skatterna som betalar välfärden."

Per Strandell:
Eliten drar ifrån ekonomiskt. Rika blir allt rikare. Men som Tobias Lindberg belyser i den signerade ledaren (23/1) ökar också klyftorna mellan oss "vanliga" svenskar.
Han illustrerar det tydligt med Hanna och Hans, två ungdomar med likvärdig utbildning och samma typ av arbete, men där Hanna drar ifrån ekonomiskt tack vare familjegåvor, arv och bostadskarriär – bostadsrätt och villa.
Hans har inget av detta. Han får hyra i andra hand till dyra pengar. Spara är knappast att tala om.
"På ganska få år har skillnaden mellan Hanna och Hans växt till miljonbelopp", skriver Tobias Lindberg.
Men den verklighet Lindberg målar fram är ju ett resultat av den politik han och tidningen många gånger lovordat; ja till jobbskatteavdrag som mest gynnat höginkomsttagare och ja till mer marknad inom bostadssektorn.
Det är ju på grund av de senaste 20 årens borgerliga skattesänkariver och ägarkoppling till boendet som Hanna och Hans glider allt längre ifrån varandra.
Till sist säger Tobias Lindberg att statsminister Stefan Löfven (S) inte undgår ansvaret att minska klyftorna; Lindberg efterlyser en skattereform på arbete.
Det är riktigt - en klassisk S-politik ska alltid sträva mot ekonomisk jämlikhet. Men herr Lindberg borde också böja sitt huvud i ödmjukhet, ty han belyser ju sin egen – misslyckade – ideologi.
Heidi Avellan:
Hela denna kritik mot hur förmögenheter koncentreras till ett fåtal – ledaren bygger på kritik från biståndsorganisationen Oxfam och tankesmedjan SNS – handlar ju om att arbete beskattas för hårt.
Det är alltså inte en kritik av jobbskatteavdraget, utan tvärtom.
Och oavsett vad man anser om alliansen i övrigt är det besynnerligt att skylla den hopplösa svenska bostadspolitiken på de borgerliga partierna. Rentav magstarkt. Det är ju inte marknadshyror – den mer liberala modellen – som får den beskrivna effekten. Det är hyresregleringen som gör att Hans har hög hyra, trots att han bor långt ifrån centrum.
Lasse Henriksson:
Ledarsidan presenterade häromdagen en dålig och en bra nyhet (19/1). Den dåliga var att V och S har enats om begränsningar av vinster i välfärden. Den goda är att förslaget inte kommer att ha en chans när riksdagen går till beslut.
Vad båda nyheterna därutöver visar är svensk politik i ett nötskal. Borgerliga tidningar och en hel del borgerliga väljare håller med, liksom en majoritet i riksdagen.
Rödgröna väljare vill hellre se att de dominerande koncernerna inom skolan och den privatiserade vården inte tar mer av våra skatter än vad som är rimligt. De har medhåll av en hel del borgerliga väljare.
Den borgerliga hälften av valmanskåren ogillar skatt. Dessa väljare vill sänka skatterna så mycket det bara går och helst mer. De påstår sig dela omsorgen om välfärden, men detta är en numera en sliten myt. För Moderaterna är kärleken till välfärden en skylt. Det är som alla vet skatterna som betalar välfärden.
Samtidigt som oviljan att betala skatt förstör inkomsterna i landet, ser man gärna att de i huvudsak hamnar i fickorna på de framgångsrika företagare som driver friskolorna. De sura skattemiljoner väljare motvilligt avstår ifrån går inte till de ändamål de är avsedda för.
Men de som i valet röstar för lägre skatter lyckas uppenbarligen inte koppla ihop vad de betalar till eller vilka som får glädje av dem. Vad de missar är att pengarna gjort mer nytta i skolan och vården.
Heidi Avellan:
Kritiken av detta märkligt satta vinsttak – räknat på operativt kapital, inte omsättning – handlar inte om att hålla stora koncerner om ryggen, utan om att merparten av de mindre företag som driver populära skolor, förskolor och äldreboenden skulle tvingas stänga.
Gå till toppen