Kultur

Pentti Saarikoskis poesi är av kött och blod

Pentti Saarikoski är poeten som håller de antika klassikerna i ena handen och sina kommunistiska husgudar i andra, skriver Ann Lingebrandt.

Pentti Saarikoski (1937–1983) var finsk poet och översättare och översatte bland annat Homeros "Odysséen" till finska.Bild: Ersatz

Pentti Saarikoski

BOKEN. Tiarnia. Övers Oscar Rossi. Ersatz.

Tiarnia står för Tjörn på hemmasnickrat latin. Det var här Pentti Saarikoski levde sina sista år tillsammans med fjärde hustrun Mia Berner, och stundtals tillnyktrad åstadkom de tre diktsviter som blev hans poetiska testamente, innan hans förgiftade lever gav upp. Då var han inte mer än 46 år.
Den finska efterkrigstidens poetiska underbarn var sedan länge rumlande riksalkis på ostadig väg mot botten när han hittade något av en fristad på den svenska västkusten. I dikterna upplevs landskapet med alla sinnen när poeten bjuder upp till dans bland tallar och klipphällar och betraktar vattnets gyllensilverblänk. ”Måste skriva om lite allt möjligt/eller allt om det lilla”, intalar han sig och gör både och: noterar vardagen på den bohuslänska ön men blickar också ut över världen, håller de antika klassikerna i ena handen och sina kommunistiska husgudar i andra, samspråkar med historiens filosofer likaväl som med själsfränderna på parkbänken. Det är en poet som läst sin Gunnar Ekelöf, umgåtts med Göran Sonnevi och med beatpoesin i blodomloppet upphäver gränserna mellan högt och lågt.
Rörelsen sveper genom denna svängiga poesi, vilket betonas i titlarna på de enskilda sviterna – ”Dansgolvet på berget” (1977), ”Bjuda upp till dans” (1980) och ”Dunklets danser” (1983). Och det är just svänget Oscar Rossi försöker rädda i sin nyöversättning av ”Tiarnia”.
I det ovanligt öppenhjärtiga och vanvördiga efterordet beskriver Rossi Saarikoskis dikt som pratig och bitvis rena smörjan, men ger också en instruktiv kärleksförklaring till poetens ”ljud – och rytmfyrverkeri”. Han går hårt åt bristerna på detta plan i Mia Berners version av ”Thiarnia”, som gjordes tillsammans med författaren själv. Kanske som ett statement har Rossi plockat bort h:et från samlingstiteln och även ändrat namnet på sista sviten, tidigare kallad ”Den dunkles danser”. Självsvåldigt har han också gått in och petat i den dikt Saarikoski skrev direkt på svenska. Men när han ger sig på att normalisera Saarikoskis brutna idiom tycks han glömma bort att den bästa poesin ju sannerligen inte är samma sak som den med det mest korrekta språket. Visst finns i Rossis tolkning av trilogin en hel del lösningar som är smidigare än Berners, men samtidigt har mycket blivit mer omständligt och prosaiskt.
Ett försvar för pladdret finns förresten redan i själva dikten när Saarikoski liknar skrivandet vid att plocka svamp: det gäller att driva runt i skogen utan brådska. Det är med en stark tilltro till poesin han sammanflätar liv och dikt – och samtidigt betonar hur de är två vitt skilda saker: ”Jag kommer aldrig att kunna mäta mig med mina dikter/jag hostar och flåsar/där de andas fritt/jag går omkring och blänger/de är medvetna om sitt eget värde/de hånar mig”.
När han skriver ”de saknar inälvor de åldras inte” är det kanske inte helt sant: nog kan även dikter åldras. Men den fria andningen hörs ännu i en diktsvit som i högsta grad är av kött och blod.
Gå till toppen