Kultur

Marina Tsvetajeva är en unik poetisk röst

Som poetisk röst är Marina Tsvetajeva unik, skriver Eva Ström om "Slutdikt".

Marina Tsvetajeva

BOKEN. Slutdikt. Övers Tora Lane. Ellerströms.

Den ryska poeten Marina Tsvetajevas liv (1892–1941) var dramatiskt och präglat av världshistoriska händelser. Hon växte upp i en privilegierad miljö med en far som var konstprofessor och en mor som var konsertpianist, och hon var själv något av ett underbarn som spelade piano och skrev dikter både på ryska och tyska som sexåring. Hennes liv blev ”sällsynt hårt” som Birgitta Trotzig skrev i en dikt i "Anima". Marina Tsvetajeva upplevde nöden under revolutionen och inbördeskriget, hon blev isolerad under exilen i Frankrike, hon återvände till Sovjet 1939 då hennes man avrättades och hennes äldsta dotter dömdes till läger. 1941 begick hon slutligen självmord.
Tsvetajeva gifte sig 1912 med den unge judiske författaren Sergej Efron. Äktenskapet verkar ha varit lyckligt de första åren då paret fick två döttrar. 1917 anslöt sig Efron till den vita sidan, medan Marina blev kvar i Moskva under oerhörda umbäranden. Parets yngsta dotter dog i svält. Som personlighet var Tsvetajeva passionerat känslostark, rebellisk och frihetsälskande, en stark och känslig karaktär som varken kunde identifiera sig med den nya eller gamla samhällsordningen.
Marina Tsvetajeva återförenades med sin man i Prag men dessförinnan hade hon i staden upplevt en kort, olycklig och intensiv kärlekshistoria med den unge Konstantin Rodzevitj, en landsflyktig officer ur den vita armén. I ”Slutdikt” gestaltar Tsvetajeva i fjorton dialogiska dikter denna passion och dess slut. Nu kommer hela cykeln i nyöversättning av Tora Lane. I korta, brutet andfådda rader gestaltas dramatiken in i minsta skiljetecken.
– Det är inte vad jag ville.
Inte så. (Tyst sade jag: hör!
Vilja är vad kroppar gör,
men för varandra har vi blivit
själar nu.) – Det var inte vad
jag sade. (Jo, när tåget är framme
skänker ni kvinnor som pokal,
den trista äran att lämna
er.) – Hörde jag fel? Bara prat?
(så skänker lögnaren hånfullt,
sin älskarinna som blombukett
den blodiga äran att bryta)
Dumpa eller dumpas? Älskarinnan får den tvivelaktiga äran att vara den som bryter förhållandet. Ur andra dikter talar symbiosen (vi som är sammanväxta…) och stamfiket blir ”en gemensam skälvning”. Bron blir en bild av en kärlek som inte tillhör någon plats, och som gapar över en avgrund, ett mellanrum, där kärleksparet för ett ögonblick kan häfta vid varandra, som slingerväxter, symbiotiskt och siamesiskt, men knappast lyckligt och bara tillfälligt.
Tora Lane förmedlar vackert intensiteten och smärtan i Tsvetajevas dikt av kyla och hetta, ensamhet och begär, förlust och närhet. Framför allt hör man Marina Tsvetajevas egen röst i denna nerviga och upproriska dikt med dess tvära känslokast och illusionslösa längtan. Som poetisk röst är Marina Tsvetajeva unik i en dikt som alltjämt skälver av liv.
Gå till toppen