Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vad är virtuositet bra för? Egentligen?

Bild: Jochen Kratschmer

null

I julas satt jag framför SVT:s serie med mini­program om Birgit Nilsson, ”Birgit-almanackan”, och tänkte att jag nog får ta och revidera min musiksyn igen. Som mycket ung betraktade jag musikstycken som arenor för musikernas prestationer. Senare började jag intressera mig mer för enskilda kompositioner och för vad musikerna gör med dem. (Det har nog märkts i spalterna.) Därmed degraderade jag musikernas kroppsliga förutsättningar och tekniska färdigheter från huvudsak till verktyg i tjänst hos den i bästa fall intressanta interpretationen.
Det finns flera fördelar med ett sådant sätt att lyssna. Men ett alltför starkt fokus på verktolkning kan nog skymma viktiga delar av musikerskapet. Tänkte jag efter att ha hört Birgit Nilsson sjunga Adolphe Adams ”O, helga natt” i SVT:s julstudio anno 1964.
Nilsson sjunger sången helt enligt konventionen. Till exempel går hon på slutet upp till en höjdton som Adam inte skrev dit men som är kutym åtminstone sedan Jussi Björlings dagar. Ändå är det förtrollande att höra och se vad som sker. Den fyrtiosexåriga sopranen har hela maskineriet på plats. Sånghantverket tyglar rösten som tränger på och vill ut, och är samtidigt en förutsättning för att portarna i rätt ögonblick ska kunna öppnas på vid gavel. Se och hör bara hur den nilssonska halsen vidgas och klangen väller fram när texten säger ”Folk, fall nu neder” och Adams harmonik öppnar sig mot nya områden. Detta är ingen kamp mellan det djuriska och det kultiverade i människan utan en lycklig omfamning. En förlösande känsla av helhet strömmar genom tv-rutan. Och då är det ändå bara ”O, helga natt” hon sjunger. Att höra Birgit Nilsson som Isolde på sextiotalet, live, måste ha varit omskakande.
En nutida och på många sätt mycket annorlunda sångare är den tyske tenoren Georg Poplutz. Han har gjort sig känd framför allt inom barockmusiken men ägnar sig också åt romanser tillsammans med pianisten Hilko Dumno. På deras senaste skiva, ”Lieder an die Entfernte”, framför de sånger av Beethoven, Schubert och Robert Schumann. Det rör sig alltså om kärnrepertoar, och tolkningsmässigt förekommer inga stora överraskningar. Och ändå …
Poplutz röst är spädare än Nilssons, men medan hon sjunger litet falskt ibland är hans intonation alltid perfekt. Textningen är också klanderfri. Ja, det står en air av lärdom och sidbena kring honom, vilket hade kunnat bli tråkigt om det inte vore för att han använder sin högt drivna teknik för att å ena sidan släppa fram romans­genrens visaktiga enkelhet, å andra sidan markera dess drag av konstprodukt. Resultatet är äkta Kunstlied, för att använda en tysk term som inte har någon motsvarighet på svenska. Det konstfärdiga och det spontana möts och bildar ett levande helt.
När Poplutz och den på alla vis befryndade Hilko Dumno sjunger och spelar Schumanns och Heinrich Heines ”Dichterliebe” är musicerandet ömsom lätt och känsligt, ömsom strängt och strukturerat, och ofta alltihop på en gång. Då är det irrelevant att sångcykelns kärleksskildring är en smula föråldrad och att tolkningen inte innehåller någonting radikalt nytt. Musikerskapet i sig är ju så helande och så livgivande.
TIPS
Birgit-almanackan (Svtplay)
Georg Poplutz, med pianisten Hilko Dumno: Lieder an die Entfernte (album, Spektral)
Gå till toppen