”Glöm oss inte! / Fritz, Ilse, Micki” står det på en bit papper som vilar bakom en glasruta på Judiska museet i Berlin. Jag har stått där länge, tänkt på denna bön om att få bli bevarad, åtminstone i minnet. Tänkt på hur man skriver sitt sista meddelande när man vet att det inte längre handlar om att ta adjö för en stund, utan om att be för den enda fortlevnad som är möjlig, nämligen att få finnas som minne hos en annan, en med större tur.