Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Knivskarpa bilder från baksätet av Malmös svarta ekonomi

Oskar Stenström och Irma Jämhammar i "Blue Dreams".Bild: Jonas Åkesson
Plötsligt är han bara där, i ljuset från bilens strålkastare. Sneddande över filerna i den hårt trafikerade korsningen med händerna nerkörda i munkjackans fickor. Med träningsbyxor i samma material, så tunna att de smiter åt kring de magra pojkbenen i den skarpa blåsten.
En svart skugga som slinker in i snåren mitt emot köpcentret Entré och blir borta. Bara glimten av det vita i hans blick kvarstår, sekunden innan jag trycker på bromsen. En medmänniska, till hälften barn. Staden är full av skuggfigurer som denna. På papperet osynliga och ändå intimt integrerade i samhällskroppen.
Jag är på väg hem efter att ha färdats med scenkonstkollektivet Public Plot i en bil snarlik min egen, genom den svarta ekonomins Malmö. I framsätet restaurangchefen Nino (Irma Jämhammar) och bartendern Jakob (Oskar Stenström). I baksätet en publik om tre som via lurar får skådespelarnas röster blandade med stadens brus och Jonas Åkessons suggestiva tonsättningar.
För det löst komponerade manuset står Henrik Bromander och delar av konstellationen känns igen från den fria gruppen Banditsagor. Tillsammans med regissören John Hanse har de provat nya former för berättande förut, i uppsättningar som ”Gallring pågår” och fjolårets ”Nightwalkers Malmö”.
I bilen kommer vi staden nära, kryssar genom myllret vid Möllevångstorget där en febril handel ständigt tycks pågå. Överallt krogar och små butiker som tävlar om uppmärksamheten med färgstarkt exponerade erbjudanden. På hörnan utanför den fiktiva restaurangen ”Blue Dreams” väntar Nino irriterat i kylan.
Det är slut på kött och på vägen till lågprisbutiken försöker Jakob lätta upp stämningen med förslag: en ny drink, musikunderhållning. Men Nino har annat att tänka på och vill ta tillfället i akt att söka upp en av de papperslösa som arbetar på restaurangen. Hon ska ge honom hans lön, säger hon. Men är det verkligen allt hon vill? Och varför vill inte Jakob ge henne adressen?
Från Möllevångstorget via Håkanstorp, Kirseberg och Frihamnen färdas vi med paret och intimiteten i bilen gör det omöjligt att värja sig för förloppet. Som stumma åskådare ser och hör vi allt: Jakobs förstulna kokainsnortande, Ninos gråtande barn som ringer. Allt är vardagligt och fullt möjligt och samtidigt ögonöppnande brutalt i en knivskarpt komponerad föreställning. Skickligt integreras stadens liv i ”Blue Dreams” och förstärker känslan av att vi alla är ansvariga för skeendet.
I Public Plots uppsättning är tekniken och den udda spelplatsen ingen hipp dekoration till upplevelsen, utan ett nödvändigt redskap för att synliggöra en berättelse som vi alla redan känner till, men väljer att bortse från. I den vardagliga diskussionen om priset på happy hour-ölen ska vara 39 eller 45 kronor ges grunden för den följande tragiken.
En ekvation som inte går ihop utan svarta löner och människor som lever utan rättigheter. Osynliga och utbytbara och samtidigt fullkomligt oumbärliga.
Fotnot: På onsdag släpps nya biljetter till ”Blue Dreams” via Kulturcentralen.
Gå till toppen