Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Hanna Kralls reportage är akut angeläget

Hanna Krall.Bild: Ersatz

Hanna Krall

BOKEN. Hinna före Herren Gud. Ersatz.

Hur återger man Förintelsen? I Hanna Kralls litterära reportage ”Hinna före Herren Gud” skildras Marek Edelmans minnen av upproret i Warszawas getto 1943. Det är så fasansfullt att jag vill vända bort blicken hellre än att läsa vidare. Det är också därför reportaget bär en sådan oerhörd och akut angelägenhet. Läget i dagens Polen, där kritiska röster om landets roll under Förintelsen tystas, gör verket än mer aktuellt. Reportaget borrar skräck djupt in i mitt medvetande.
”Hinna före Herren Gud” kom ut första gången 1977 och var Kralls stora genombrott. Skildringen uppmärksammas ofta för sin avheroisering av upproret. Liksom i Kralls reportage ”Hjärterkung”, som kom i nyutgåva ifjol, präglas texten av poetiskt fingertoppskänsliga detaljer.
Marek Edelman var den enda överlevande ledaren för gruppen om 220 knapphändigt beväpnade män som 1943 gjorde uppror mot 2090 välutrustade tyskar i Warszawas getto. Senare blev han Polens främste hjärtkirurg och gettots sjukhus är en central skådeplats i texten.
Edelman och andra tvingas välja ut vilka som ges en chans att överleva – och därmed också vilka som inte får det. Som Luma Blum, föreståndare på sjuksköterskeskolan, som tilldelas fem nummerbrickor som utgör tillstånd att stanna i gettot. För att avgöra vilka av de sextio eleverna som ska få stanna frågar hon hur vården ser ut efter en hjärtinfarkt. De som svarar bäst får brickorna.
Texten har formen av en intervju, eller ett samtal, där författaren själv är närvarande. När Krall skildrar den judiska överlevarerfarenheten avstår hon från en traditionell berättelsestruktur. Försjunken i Edelmans minnen tänker jag att svaret på min initiala fråga är att en trygg konventionell form inte förmår återge det systematiska mördandet av sex miljoner judar. Skildringen av Förintelsen kommer närmast historien när den berövas all - även narratologisk - trygghet. Och då, när den verkar som starkast, är det som viktigast att vi inte vänder bort blicken.
Gå till toppen