Kultur

Nino Micks poesi tar risker

En biologisk dialog pågår i Nino Micks debut. Jenny Högström gläds åt poesi som tar risker.

Nino Mick.

Nino Mick

BOKEN. Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Norstedts.
År 2013 klev Nino Mick för första gången upp på en öppen scen. Fem år senare bokdebuterar den vid det här laget mångfaldigt prisade slampoeten med diktsamlingen "Tjugofemtusen kilometer nervtrådar".
Det finns ett diktjag, en kropp och en könsutredning, och en bakgrund som flicka och kristen. Med enstaka korta, återhållna och flera längre, oftast bildrika, ljudrimmade och associativa dikter berättar diktjaget sig själv på olika vis: på en scen, hos psykologen, i boken som hen skriver.
Parallellt med könsutredningen pågår den språkliga utredning som är dikten. "Söker jag till könsutredningen för att klara att vara poet // eller är jag poet för att klara könsutredningen" skriver poeten utan att använda frågetecken, och förvandlar därmed frågan till ett motsägelsefullt påstående där båda alternativen är lika sanna.
Att söka till könsutredningen låter lite som att söka till "Idol". Att kvala in, be om betyg, om erkännande. Och mycket riktigt kallas psykologen som diktjaget träffar för "grindvakt". Vilket är då könsutredningens schibbolet? Vilka är orden som bör uttalas, historien som ska berättas, för att passera? Efter några möten pallar diktjaget i vart fall inte mer.
Vardagens språk beskrivs som förtryckande och normativt och dikten är stundtals debatterande – men Nino Mick verkar ändå inte intresserad av att bombardera läsaren med politiskt korrekt vokabulär. Istället går hen varsammare tillväga och konstaterar vid ett tillfälle bara: "jag önskar mig språk anpassat efter kropp inte tvärtom".
För kroppen finns, inte alls otvetydig, men den lever, lider, njuter. Sitt kön beskriver diktjaget som en "biologisk dialog". Men också långt bortom den pågående debatten kring transfobi, feminism och klass, tolkas varje försök att göra sig fri – om så bara genom språket – som kritik.
Och det finns många instanser som vill vara med och bestämma: förutom språket och släkten är det förlaget, psykologen, en spegel. Det är nog bara ett kollektivt Vi och en slags inre gud som är undantagen här.
I en nyckelpassage skriver Mick: "Jag vill vistas i det hårda och beständiga // därför konstruerar jag en diktsvit och en man att bo i // jag vill naglas fast // normeras och bli del av ordlistan //tilldelas ett hem // att lämna".
Med det lilla tillägget "att lämna" fångas dock diktjagets motstridiga känslor inför att bli en del av normen: längtan efter att få tillgång till något – också för att få lov att vaska det.
Men jag gjorde inte denna bok rättvisa om jag inte skrev mer om dess ljudliga kvaliteter. Det är uppenbart att flera av dikterna först framförts muntligen. De rimmar, de allittererar, de associerar. Ibland är det skönt, som här: "under lager av lydnad en lustgård begraven". Ibland blir det dock bara platt. Då tänker jag: för mycket slampoesi och en dikt som ska vara direkt och slagkraftig, och där bildspråk och ljud ska få allt att hänga samman för diktens lyssnare. För på boksidan funkar det sådär. Som med en del nödrim eller när diktjaget skär sig på skärvorna av en krossad spegelbild.
Då tycker jag bättre om när Nino Mick är dov, tillbakahållen och knappordig. Och så gillar jag när dikten processar inte bara kristna bilder och motiv, med kunskapens frukt och ormen och så vidare, utan även det kristna språkbruket.
Här och där finns blinkningar till den sovjetiske revolutionspoeten Vladimir Majakovskij som sannerligen var slagkraftig på sitt sätt. Och boktitelns tjugofemtusen kilometer nervtrådar hittar diktjaget i sin egen kropp: "jag halar fram den rödaste".
Det är ett enormt risktagande – och samtidigt en väldigt fin debut.
Gå till toppen