Kultur

Glen Hansard har fått mogna långsamt

Bild: Dara Munnis

Glen Hansard

ALBUM. Between two shores

"Vad hände med medlemmarna i The Commitments?".
Bland alla tillvarons frågor kan det ha varit denna som jag säkrast visste aldrig skulle engagera mig. Att den nu ändå väckts till liv beror på två saker:
Glen Hansard var killen som i filmen spelade den rödlockige gitarristen Outspan Foster.
Glen Hansard har jobbat hårt på att tysta ner alltihop - jag hade missat kopplingen.
Denne Hansard har, 27 år senare och på tolfte försöket, gjort ett alldeles strålande album. Vissa begåvningar mognar sent, men får de tid på sig så nog mognar de.
Alan Parkers film "The Commitments" däremot var en omedelbar världssuccé. Den charmiga filmen, om ett barband i Dublin, kickstartade den tonårige Andrew Strongs sångkarriär och skapade en senkommen vurm för klassisk sydstatssoul. Coverband över halva Europa lade låtar av Wilson Pickett och Otis Redding till repertoaren, partynummer som kom väl till pass när publiken ville höra "något av Commitments!!!!".
Till saken. Vad hände sen, då?
En kille i bandet blev civilingenjör, en annan blev alkoholist. En av körtjejerna for till Hollywood och for lika fort tillbaka till Irland. Saxofonisten spelade in en skiva med Ron Wood. Körsångerskan Maria Doyle Kennedy gjorde ett par riktigt bra plattor med makens band Black Velvet Band, som 1992 lät som ett nytt Hothouse Flowers. Sedan gjorde hon rollen som Katarina av Aragonien i BBC-serien "The Tudors". Strong fick drömkontrakt, men avslöjade sig som en ensidig vokalist utan vidare utvecklingspotential. Sedan flyttade han till Danmark och tolkade Kim Larsen.
Har ni gett upp?
Det gjorde nästan Glen Hansard också. Strax efter Commitments återvände han till sitt band The Frames, vars karriär hade synts ta fart innan han lade allt fokus på filmandet. Och han ångrade sig. Tyckte han förspillt chansen.
The Frames var alltid ett trevligt band, alldeles på rätt sida om det medelmåttiga. De växte så småningom ur 90-talets lätta postgrunge och var bra på riktigt vid 2006 års "The cost", men ändå ... så lätta att ignorera. Sidoprojektet The Swell Season väckte mitt intresse eftersom namnet kom från en roman av Josef Skvorecký – hans partner, Markéta Irglová är tjeckiska – men duons folkpop var lite för prydlig. Tillsammans gjorde en av de mer fantasilösa Dylantolkningarna, "You ain't going nowhere", i soundtracket till Todd Haynes fantasifulla "I'm not there". När förhållandet med Irglová sprack gjorde Hansard en skilsmässoplatta. Den var helt ok.
Men nu händer det. Hansard har frigjort sig från sitt Van Morrison-komplex, återknyter med granna blåsarr till klassisk soul, har hittat ett tonläge där rösten får vara sentimental men ändå hålls hyfsat stramt. Han får in några smarta formuleringar mitt i det känsloridna och gör musik som är vuxen, men inte för en sekund trött. If you leave me, leave me guessing darling / Then I guess you're not for me sjunger han med självömkan på gränsen till förakt i "Why woman why".
Han förhåller sig till Muscle Shoals och sydstatssoul på ett sätt som påminner om Anderson East: medveten om anorna, men mån om att lägga in sig själv i musiken och därmed tänja formatet. De irländska ränderna går aldrig ur. Man kan ta en singer-songwriter från trubadurstråket i Grafton Street, men man kan inte ta trubadurstråket ur en singer-songwriter som tjänat sina första slantar just där.
I andra låtar – främst "Movin' on" - påminner han om en hjärtkrossad och småarg Josh Ritter. Nog så bra.
FLER TIPS
Mary Gauthier: Rifles and rosary beads (album)
I'm Kingfisher: What good would loving do me now (singel)
Eddie Nyström: Post blues obsession (ep)
Gå till toppen