Kultur

Porträtt av författaren som narcissist

Patrik Svensson läser en samtalsbok som tar lite tid innan den hittar formen.

Stefan Jonsson och Sven Lindqvist.Bild: Ulla Montan

Sven Lindqvist och Stefan Jonsson

BOKEN. Sanningskonst – samtal om ett författarskap. Albert Bonniers förlag.

Sven Lindqvist är svår att överskatta. I mer än sextio år har han befunnit sig mitt i den svenska intellektuella debatten, varit en av landets absolut finaste essäister, en världsresenär och en litterär förnyare, samt en av dem som djupast utforskat rasismens väsen och kolonialismens följdverkningar.
Men att något är svårt ska så klart inte hindra en från att försöka. ”Sanningskonst - samtal om ett författarskap” är en bok om Sven Lindqvists liv och skrivande. Den bygger på femton samtal mellan Lindqvist själv och Stefan Jonsson. De har suttit vid furubordet i köket hemma hos Lindqvist, varje gång förberedda genom att ha läst om någon eller några av Lindqvists böcker. Så löper samtalet i kronologisk ordning genom hela hans författarskap, från debuten ”Ett förslag” 1955 till ”Avsikt att förinta” från 2008. Det har blivit en bok om författarens roll i samhället, om hur författaren blir till, hur man närmar sig de allra svåraste frågorna och gestaltar dem på ett så precist sätt som möjligt.
Men det är också en bok som under de inledande kapitlen får mig att skruva på mig. Det är en kombination av Stefan Jonssons beundrande hövlighet och Lindqvists majestätiska självbild. Får man ta sig själv på så stort allvar? Varför talar han om sig själv i tredje person? Mer än en bild av ett författarskap ter det sig som ett porträtt av konstnären som narcissist.
Och undertiteln förresten. ”Samtal om ett författarskap”. Verkligen? Intervju vore kanske ett mer sanningsenligt ord, men inte heller det är riktigt rätt. Det här är Sven Lindqvist som pratar om Sven Lindqvist och han behöver uppenbarligen ingen som vare sig säger emot eller ställer frågor. Han ställer dem själv. ”När upptäckte Sven Lindqvist världen?” frågar han. Och svarar naturligtvis välformulerat och mångordigt. Han berättar om hur han vantrivdes i realskolans fjärde klass, motsvarigheten till dagens åttonde, och Stefan Jonsson vågar sig plötsligt på att lite prövande skjuta in en alldeles egen erfarenhet: ”Jag minns också högstadiet som de råaste och grymmaste åren…” Men Sven Lindqvist bara fortsätter, som om han endast tagit en kort paus för att andas: ”Jag lärde mig i alla fall att grensla denna verklighet…” Han är både subjekt och objekt i den här berättelsen och det finns inom bokens pärmar inget utrymme för någon annan.
Men så händer något ändå med boken efterhand. Det är som om den så småningom hittar sin form. Det blir för varje kapitel allt mer av ett riktigt samtal, och det biografiska blir allt tydligare en spegling av det litterära. Lindqvists berättelse om sig själv och sitt liv ger kontext åt böckerna han skrivit.
Man förstår framförallt att det man i början lite nedlåtande kunde kalla självupptagenhet också är en slags metod. Även för en sådan som Sven Lindqvist, som vigt sitt liv åt att skildra och förstå världen utanför sig själv.
Han talar mycket om verkligheten. Verkligheten är ”hänförande”, säger han. Verkligheten är "oöverträfflig". Redan i sin debutbok skrev han: ”Verkligheten är den stora diktaren. Vår sak är att vara upptäckare och översättare." Men samtidigt blir det tydligt att det ena också är en förutsättning för det andra. Det är först när den kanaliseras genom författarjaget som verkligheten, så att säga, blir till. Åtminstone i litterär mening. Att vara författare måste kanske vara en självupptagen sysselsättning.
Det har i alla fall allt sedan början varit Sven Lindqvists metod. Han har medvetet, närmast programmatiskt, gjort den dokumentära formen till sin, men han har samtidigt själv tagit plats i denna form. Han har ena stunden skrivit om jordreformer i Chile eller arbetarhistoria i Säffle, andra stunden om sina egna erektionsproblem. Alltid med samma metodiska strävan efter att komma vidare och djupare, att verkligen förstå det han föresatt sig att skildra, att gestalta sanningen.
Mot slutet citerar Stefan Jonsson Robert Pirsig när denne talar om essäkonsten i "Zen och konsten att sköta en motorcykel", och man känner att det bränner till. Hur denna bitvis outhärdligt svassande bok egentligen inte handlar om att göra Sven Lindqvist större, utan i själva verket mindre.
"Problemet", skrev Pirsig, "är att essäer låter som om Gud talade för evigheten. Och så är det ju aldrig, egentligen. I verkligheten är det alltid en enskild människa som talar från en bestämd punkt i tid, rum och omständigheter."
Så måste man förstås också förstå författaren Sven Lindqvist, även när han talar om sig själv i tredje person.
Gå till toppen