Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Shora Esmailian: Protesterna i Iran har tvingats in i ny dvala

Bild: Ebrahim Noroozi
Det snöade i Teheran häromdagen. Faktum är att det i skrivande stund är tio grader kallare där än i Skåne. Ändå är det inte som det brukar vara. Min barndoms vintrar i Irans huvudstad bestod av lek i snön och tillverkning av snögubbar. För ännu längre sedan, när min pappa var liten, passerade inte en vinter utan snöbollskrig i hans hemstad Kerman i södra Iran. Numera snöar det inte i Kerman och den lilla mängd snö som faller smälter snabbt bort i Teheran.
Men för trettio år sedan var det alltså så kallt att det krävdes mössa om vintrarna. I stället för slöja brukade min mamma sätta på sig en sådan av brun ull. Jag oroade mig för vad sedlighetspolisen skulle göra och protesterade, men hennes ständiga svar var ”jag täcker ju håret, men inte så som de vill”. En mössa blev hennes motståndshandling mot det slöjtvång som påförts henne och alla andra kvinnor kort efter revolutionen 1979.
Egentligen har det motståndet aldrig dött ut: det pågår varje dag, på ett individuellt plan, när kvinnor lägger ner timmar på att fixa luggen som sticker fram under slöjan. Men nu har det också blivit kollektivt. Under protestvågen nyligen ställde sig 31-åriga Vida Movahed på ett elskåp, släppte fram sitt svarta hår och höll upp sin vita hijab på en pinne. På sociala medier sprids bilder på kvinnor som följer hennes exempel. Movahed greps, och så även en efterföljare i måndags, flera veckor efter massdemonstrationerna. Modet har tagit ny form.
En annan spridd bild från den senaste tidens demonstrationer – de största på nästan tio år – är en ung kvinna med slöjan på sniskan och knuten näve i ett moln av tårgas. Hon står utanför universitetet i Teheran. Men revolten kan inte reduceras till en kamp mot slöjan, även om den är central. Kanske kan den inte ens representeras av sådana bilder. För den här gången hade missnöjesyttringen sitt epicentrum på annan plats än hos relativt välbärgade huvudstadsbor.
De allra flesta som demonstrerade runt årsskiftet ropade efter bröd, efter arbete. Den som vill förstå varför ilskan bubblade upp just nu och tog sig sådana uttryck bör läsa reportaget ”How the other half lives in Iran” i New York Times (14/1), skrivet av Shahram Khosravi, professor i antropologi vid Stockholms universitet. Det hör inte till vanligheterna att en svensk akademiker skriver utförligt i New York Times, inte heller att Irans sociala motsättningar dissekeras ned till sitt djupaste materiella skikt.
Khosravi tar avstamp i byn Zaras i sydvästra Iran och intervjuar bönder, boskapsskötare och nomader som alla vittnar om hur den förödande tioåriga torkan påverkat deras liv.
Vid sidan av regimens hysteriska dammbygge och överutnyttjandet av grundvattnet befinner sig för närvarande 96 procent av Irans landmassa i ett tillstånd av långvarig torka. Hela sjöar har torkat ut, och i juni förra året – det hittills varmaste året i människans historia – slogs värmerekordet på 53,7 grader i sydliga staden Ahvaz. ”Marken och skörden är utarmade”, skriver Khosravi, och berättar om att så gott som alla unga män från Zaras har tvingats till närliggande städer. I stället för att leva på det marken ger tvingas de arbeta för andra människor för sin överlevnad, allt som oftast under svåra förhållanden. Följaktligen var nyårsaftonens protester i den närliggande staden Izeh en av de mest våldsamma, med många skadade och flera döda demonstranter.
I förra veckans avsnitt av podden Lilla drevet (avsnitt 176) raljerade Ola Söderholm med maximal precision över den svenska journalistkårens klimatanalfabetism. Den vägrar införliva klimatet i rapporteringen om centrala politiska skeenden: Iran kunde ha varit det senaste exemplet.
Torkan och regimens misskötsel av vattenresurserna i Iran går naturligtvis hand i hand med annan utveckling. Som att antalet sluminvånare, enligt officiell statistik, ökat 17 gånger sedan revolutionen och vuxit till tio miljoner. Eller att 40 procent lever under fattigdomsstrecket, medan de rika från norra Teheran reser på weekendresor och lägger ut bilder på sina flashiga bilar och luxuösa lägenheter. Som Kaveh Ehsani och Arang Keshavarzian påpekar i artikeln ”The moral economy of the iranian protests” i tidskriften Jacobin (11/1) handlar mycket av missnöjet om de ännu inte införlivade löftena från Khomeini och revolutionen: ett mer jämlikt samhälle än det under shahen. Protesterna exploderade i stor skala för några veckor sedan, men lärare, bussförare, sjuksköterskor, studenter och bönder har under de senaste 15 åren deltagit i en strid ström av protester. ”De fortsätter trots att myndigheterna slagit ner hårt på dem”, påminner Ehsani och Keshavarzian.
Men efter att 4000 demonstranter gripits och minst två demonstranter – Sina Ghanbari, 23 år, och Saro Ghahramani, 24 år – dödats i det beryktade Evinfängelset har protesterna tvingats in i ny dvala. Den islamiska republiken, som den 11 februari firar sin 39-årsdag, lyckades även denna gång: med massarresteringar, tortyr och mord vann den slaget. Men kriget är inte över än.
Gå till toppen