Kultur

Shakespeare bakom galler

Margaret Atwoods variant av "Stormen" är underhållande men håller sig lite för nära förlagan, tycker Björn Gunnarsson.

Margaret Atwood.Bild: Jean Malek

Margaret Atwood

BOKEN. Häxyngel. Övers Manne Svensson. Wahlström & Widstrand.
Förlagsnamnet Hogarth Press har en ärevördig historia. Grundat av Leonard och Virginia Woolf är det numera en imprint under Random House. Under Shakespearejubileets kulmen 2016 gav förlaget i uppdrag åt några välrenommerade författare att göra omdiktningar av några av Bardens mest kända skådespel. Bland de utvalda märks norske deckarförfattaren Jo Nesbø (som förstås fick ta sig an "Macbeth"), Anne Tyler och Jeanette Winterson.
Listan är slående vit, förlaget har uppenbarligen inte haft en tanke på att de verkligt spännande Shakespearetillskrifterna i det globaliserade 21:a århundradet kunde ha kommit från icke-europeiska och icke-anglosaxiska författare. Var är Chimamanda Ngozi Adichie, Jamaica Kincaid, Arundhati Roy och Salman Rushdie, för att bara nämna några storsäljande röster med ursprung utanför den europeiska kärnkulturen?
Frågan väcks i synnerhet inför "Stormen", Shakespeares kanske mest koloniala verk, uppenbarligen påverkat av rapporterna från de ”nya” världar som europeiska sjöfarare och exploatörer var i full färd med att ”upptäcka” i hans dagar. Bardens samtida brittiska kolonialister, Walter Raleigh och William Strachey, brukar utpekas som inspiratörer till sagofantasin om den ensliga ön i havet och ”vilden” Caliban. Man kan påminna sig att Aimé Césaire, slavättling från Martinique, skrev en postkolonial gensaga till "Stormen" i pjäsform, kallad "Une tempête".
Margaret Atwood, som fick "Stormen" på sin lott i Hogarths jubileumsprojekt, tar fasta på en annan aspekt av verket i sin version, kallad "Häxyngel". Många uttolkare har sett "Stormen" som Shakespeares främsta metateatrala stycke, och Atwood gör hela sin roman till en parallell mellan Prosperos funktion som överste häxmästare och dramatikern/regissörens roll som skådespelets möjliggörare.
Hennes Prospero är nämligen just det: en teaterman. En gammal Shakespearespecialist med smak för effekter, som länge varit konstnärligt ansvarig för en avantgardistisk teaterfestival, men som blivit brutalt bortmanövrerad av karriäristiska kulturbyråkrater och politiker. När teatermannen, under pseudonym, börjar driva terapeutiska teaterprojekt (enbart Shakespeare) med fångarna i ett fängelse, får han till sist sin möjlighet till hämnd på byråkraterna.
I sanningens namn kommer en del av de postkoloniala aspekterna på "Stormen" fram, tack vare fängelsemiljön. Den befolkas, i Atwoods Kanada likaväl som i USA, av en oproportionerligt stor del etniska minoriteter. En urfolksmedlem identifierar sig givetvis med Caliban, därför att han vet hur det känns att få sitt land och sin framtid stulen.
Atwoods Stormenvariant är på många sätt underhållande läsning, hon är givetvis som alltid en driven författare. Samtidigt är hon lite för mycket fascinerad av förlagan. Inget fel på det, i sig. "Stormen" är förmodligen världens bästa litteratur, skönheten i språket förtjänar att lyftas fram gång på gång.
Men nyversionen, teatermannen och hans skådespelande fängelsekunder, blir för mycket andrahandsmaterial. Inga personligheter tillåts växa ut bortom parallellerna med Shakespeares pjäsfigurer, och Prosperos teatertekniskt uträknade hämnd blir tyvärr lite för snabbt och lite för förutsägbart expedierad.
Gå till toppen