Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Pär Wästberg fångar den fjäderlätta förrycktheten på pricken

Pengar i överflöd, rättframhet excentriker och fjäderlätt förryckthet. Maria Küchen läser Pär Wästbergs pricksäkra porträtt av sina kvarter.

Pär Wästberg.Bild: Caroline Andersson

Per Wästberg

BOKEN. Klasskamraten. Wahlström & Wistrand.
Per Wästberg och jag tillhör skilda samhällsklasser, men jag känner till Stockholmskvarteren som beskrivs i hans nya bok ”Klasskamraten”. Många av hans karaktärer hör hemma på det välbärgade Östermalm. I tjugo år bodde även jag nästan där – så nära och ändå så långt borta, på fel sida av Valhallavägen, i ett höghus nära frihamnen.
På min sida av Valhallavägen, enligt en dam från hjärtat av Östermalm som råkade bli frispråkig, kan vi inte äta med kniv och gaffel. Östermalm med omnejd är kort sagt ingen homogen del av Stockholm. Där finns gränser, revir, kulturkrockar. I ”Klasskamraten” gestaltas det liksom i förbifarten, i pregnanta fragment.
Större delen av Östermalm reduceras vid något tillfälle lätt nedlåtande till ”ett område väster om Lärkstaden”. En gata i Oscars församling sägs träffande ha ”en lite frasande stel atmosfär”. Bobergska matsalen på varuhuset NK erbjuder ”boaserad frid”.
I övrigt centreras boken kring Wästbergs verkliga och kanske också fiktiva möten med människor. Texterna befinner sig i svävning mellan essä, skönlitterär novell och reportage. Någon gång tar pratighet över, men humor och språklig skönhet gör dem oftare njutbara och ibland mer än så.
En antiksamlare i livets slutskede förlikar sig med att han in i dödens mörker mellan fixstjärnorna inte ens får ta med sig ”den där ljussläckaren av svartnat järn som alltid påminde mig om den stilla fromheten i ett judiskt hem”. En kvinna fixerar sig vid Bruce Chatwin och läser hans verk som andra läser Bibeln. Wästbergs skildringar av dessa människor är vackra, inkännande, själfulla.
Östermalm sådant jag upplevt det definieras inte bara av pengar i överflöd utan också av rättframhet kombinerat med en fjäderlätt förryckthet. På pricken fångar Wästberg Östermalms självmedvetna excentriker:
En kvinna i åttioårsåldern med smak för att klä upp sig, säger till en nyfiket stirrande man på gatan ”med sitt mest vinnande rovdjursleende: ’Jag är ledsen, men jag tar inga fler kunder idag.’”
Kvällen före operationen sitter en kirurg som antistressövning kontemplativt ”framför en citronpress, guldpläterad i tjugofyra karat, i begränsad upplaga designad av Philippe Starck”.
En författares stamlokus, den mer än halvsekelgamla Stureplanskrogen Brända Tomten, läggs ner. I dess ställe öppnar sushirestaurangen East, något som inger honom ”sådan motvilja att han höll på att sticka ut trumhinnan med en ätpinne.”
I dagens östermalmsatmosfär av bostadsrättsklipp och backslickfrisyrer är stadsdelens klassiska excentriker och deras miljöer på utdöende. Människorna som Wästberg skildrar har ofta svårt att fördra samtiden. ”På den digitala kreditmarknaden irrade han likt en sömngångare” sägs det om en bankman som så småningom försvinner spårlöst i Norrbottens inland.
Främlingskap inför sociala sammanhang speglas också. Karaktärerna söker på olika vis ensamhetens autonomi. Alla hör de förstås inte hemma på Östermalm. Här presenteras också en vacker åkeriägardotter från Åkersberga, ett hälsingskt spöke, flanörer i Jardin des Plantes i Paris och en litterär talang från Bredäng – en miljonprogramsförort i Storstockholm som för Wästberg tycks lika obegripligt avlägsen som övre Norrland.
Gå till toppen