Kultur

I hummerns vänkrets

Simon Ekström har skrivit en lärd och nyfiken bok om hummern. Ingrid Elam läser och ser sig själv.

Bild: BJÖRN LINDGREN / TT

Simon Ekström

BOKEN. Humrarna och evigheten - kulturhistoriska essäer om konsumtion, begär och död. Makadam.
Se kräftor på menyn och se fåniga hattar, kulörta lyktor, öl och snaps och Helan går. Hummer väcker helt andra bilder till liv: stärkta vita dukar, tända ljus och champagne. Hur kan två så lika kräldjur väcka så olika associationer, ha så olika kulturellt värde?
En förklaring: Det ena djuret lever i sötvatten, det andra i salt, det gör kräftan folklig, mer tillgänglig för var och en med tillgång till eka och mjärde i ett land fullt av sjöar och vattendrag. Den så kallade klohummern, däremot, var vardagsmat bara för dem som bodde längs Nordatlantens och Nordsjöns kuster.
Kokt hummer med potatis och sås till lunch var inte ovanligt under bohuslänska höstar för hundra år sedan, och i Maine på andra sidan haven serveras hummer med smält smör på små vägkrogsliknande hak. Men den måste kokas levande och innan kylfrakt fanns kom den inte längre än till kustorterna, annat än för ofantliga transportkostnader. Hummern blev festmat för överklassen.
Kräftan i kojanoch hummern på slottet, alltså, men så enkelt är det inte. Klass förklarar inte hummerns plats i den moderna konsten, eller varför det heter snuskhummer, eller varför hummern har bytt nationalitet på Nobelmiddagarna. Börjar man leta efter hummerns betydelse finns det plötsligt många trådar att dra i. Det har etnologen Simon Ekström gjort: I en vackert formgiven bok med den anspråkslösa titeln "Humrarna och evigheten" följer han i hummerns spår. Han betraktar holländska 1600-talsstilleben, där hummern har en central plats i överflödet, han berättar om ”hummerhukare”, båtar med inbyggda sumpar, där humrarna kunde hållas levande, han besöker Hallwylska palatset i Stockholm där hummer ofta stod på menyn och han bläddrar bland halvpornografiska bilder där vita kvinnor trycker stora svarta humrar – okokta! – mot sina nakna bröst.
Simon Ekström började som etnologer ofta gör, i lokalsamhället, i fiskarens sjöbod, men hummern har fört honom till konsthallar i Paris, filmstudior i Hollywood och till sist till sin egen spegelbild: se hummern och du ser en människa. Det är kulturhistoriska essäer på hög nivå, lärda, nyfikna och fyllda av berättarlust – och med ett imponerande bildmaterial.
Vilken nationalitet har då Nobelhummern? Från början var den fransk, ”Homard à l’Armoricaine” serverades till exempel 1907. Numera kallas rätten ofta à l’Américaine, med en folketymologi som glömt att Armoricaine är namnet på bergsmassivet i nordvästra Frankrike. 1907 var ”amerikansk” ingen kvalitetsstämpel, Nobelmiddagen skulle vara exklusiv, och då var det bara det franska köket som dög. Sedan 20 år tillbaka är det svensk mat för hela slanten: ripa, ren, älg, svensk hjortfilé, kalixlöjrom, havskräftgelé, trattkantarell och kvibillekräm, ungtupp från Skåne, ramslök och så förstås hummer, fiskad i svenska vatten.
Hummern har nu blivit en självklar ingrediens i hållbar svensk kokkonst med närproducerade varor, menyn är ansvarsmedveten, också medveten om att vissa hänsyn måste tas: Medan flotta menyer från seklets början efter hummern kunde bjuda på ”Frankfurter-korf”, finns inte fläsk, inte ens långbakad griskind, så långt ögat når på de senaste 20 årens Nobelmenyer. Gris är oren föda för stora delar av världens befolkning, det har svenska måltidsanordnare lärt sig och serverar därför olika varianter av lax och kyckling på alla konferenser, men att även hummer är oätligt för de muslimer och judar som håller matreglerna hindrar inte Nobelkockarna från att ösa på med skaldjur av alla slag.
Inte heller Simon Ekström kommenterar att det finns en dimension till i filmscener som den där judiska komikern Fanny Brice, spelad av Barbra Streisand, blinkar förtjust åt motspelaren Omar Sharif när han introducerat henne till både hummer och erotik. Men så är också hummern oändligt mycket mer fantasieggande som sexuell varelse än som mat.
Om man ställer en hummer på stjärten, flyttar hans ögon en aning och låter honom vifta med klorna är det svårt att inte se en liten rödbrusig herre som gärna nyper flickorna i rumpan. I just den del av boken som handlar om hummer och kropp är bildmaterialet särskilt rikt.
Humrar och kvinnokroppar har hört ihop i hundratals år. Abraham van Nyussen målar en barbröstad kvinna med hummer i knät 1617, Salvador Dalí döljer en naken kvinnas sköte med hummer, Lady Gaga sätter hummerhatten på sitt eget huvud och franska vykort låter gärna en hummer lyfta på servitrisens kjolar. Men där finns också ett underbart porträtt av en ung kvinna, en Gerda Gerholm som själv var assistent i den fotoateljé där bilden togs, naken ner till höften. Under sitt vänstra bröst håller hon en svart hummer som hon betraktar ömt och lite blygt som vore den ett spädbarn, en bild öppen för flera tolkningar.
Från Eros är steget inte långt till Thanatos, döden. Den som väl har sett sig själv i hummerns öga ser sedan likheter överallt. Som de dör vi levande, som de är vi konstiga varelser som fäktar ängsligt med klorna när vi utsätts för hot vi inte förstår. Snuskhummern som tar sig ett nyp har väl aldrig stått lägre i kurs än i dessa #metoo-tider, och även hummern har i dag sina förkämpar bland djurrättsaktivisterna.
Hummern är huvudperson i Simon Ekströms olika berättelser, men de handlar lika mycket om människans begär, fantasier och önskningar. Hummer och människa bebor samma jord - för klohummerns del en fjärdedel av norra halvklotet – men det är bara vår egen blick på hummern vi har tillgång till. Vad hummern känner och tänker i sin håla på havets botten kan vi bara fantisera om.
Gå till toppen