Kultur

Sjuhundra sidor grötlunk

I centrum för Nathan Hills 700-sidiga debutroman står en akademiker på ett småstadscollege. Det är bitvis fingerfärdigt, men Magnus Eriksson är inte nöjd med gimmickinslagen.

Nathan Hill

Nix. Övers Peter Samuelsson. Brombergs.
Den Nix som gett titel åt Nathans Hills debutroman är det väsen som vi i Sverige känner under namnet ”Näcken”. I Hills bok möter vi dessutom en husvätte, som rumsterar i ett hus i Iowa dit den följde en ung fiskare som lämnade Norge under kriget.
Men Näcken och vätten är bara närvarande genom berättelser och nedärvda föreställningar, inte bokstavligen. Hills bok håller sig till en realistisk grötlunk i närmare 700 sidor.
I centrum står en yngre akademiker på ett småstadscollege. Vi får följa hans vedermödor med uttråkade studenter, som tvingats ta en av hans kurser i engelsk litteratur för att sedan kunna söka vidare enligt egna, vanligen ekonomiskt betingade, önskemål. Den luttrade läraren, Samuel, flyr in i ett dataspel.
Han övergavs av sin mamma Faye när han var en tvärhand hög. Men så återser han henne, åtalad för ett attentat mot en reaktionär politiker inför presidentvalet 2012. Attentat, förresten. Faye kastade grus efter politikern, men det trissas upp till en terrorhandling.
Samuel skrev i unga år en uppmärksammad novell, och han fick ett furstligt förskott på en roman han inte lyckats skriva. Förlaget hotar att stämma honom, om han inte skriver en skandalbok om sin mamma, den vänsterradikala terroristen, som rentav greps för prostitution när hon studerade i Chicago 1968.
Han söker i det förflutna för att få reda på sanningen om Faye; han visste inte ens att hon studerat på universitet. Samuels sökande ger struktur åt romanen. Den rymmer långa avsnitt om studentradikalismen och oroligheterna under demokraternas valkonvent i Chicago 1968, men vi får också sekvenser från Samuels barndom och hans vänskap med tvillingarna Bishop och Bethany, Bethany som förblev hans stora kärlek. Dessutom får vi på tok för omsorgsfulla redogörelser för dataspelandet.
Nathan Hill växlar mellan skilda textarrangemang, även om han är trogen det trygga tredjepersonsberättandet. En diskussion med den student som hatar honom hetast (konflikten har tydliga likheter med den reaktionära debattören Laura Ingrahams kampanj mot jazzmusikern Bill Cole när hon var student i Hanover, New Hampshire) ställs upp som en exempelsamling på argumentationstekniska felslut, och Samuels försök att närma sig Bethany i vuxen ålder följer mönstret efter de äventyrsböcker han läste i barndomen, där han fick välja väg för fortsättningen.
Det är fingerfärdigt, och jag imponeras också av Nathan Hills beskrivningar av musiken i passagerna om den unga Bethanys violinvirtuositet.
Men textvariationen blir mest en gimmick, liksom de hopp i tiden som endast syftar till att fördröja avslöjandet, men som därutöver saknar inre nödvändighet. Och allt faller på plats och avslöjas i slutet i en idylliserande harmonisering.
"Nix" ger förströelse för stunden, om än en lång stund, inte mer än så.
Gå till toppen