Kultur

Nürnberg som thriller

"Meningslösa drömmerier", kallade juristen och nazisten Hans Frank idén om en internationell rätt. Sedan hamnade han i Nürnberg. Philippe Sands gör myllrande och thrillermässig folkbildning av kampen för en gränslös rättvisa.

Bild: Jenny Rydqvist

Philippe Sands

BOKEN. Vägen till Nürnberg - en berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa. Övers Manne Svensson. Albert Bonniers förlag

Likt Hermann Göring tömde Slobodan Praljak sin giftbägare. Men istället för att som Göring göra det ensam i en cell gjorde Praljak det i protest framför tv-kamerorna. Det var den 29 november 2017 och domaren i Haag tittade förvirrat upp. Den bosnienkroatiske krigsförbrytaren dog av sin cyaniddos och i Zagreb satte anhängare snart upp hans porträtt på husväggarna.
Idén om en internationell rätt och universella rättigheter fortsätter att möta hårt motstånd drygt sju decennier efter andra världskrigets slut. I sitt första State of the union-tal jublade president Trump över att han ska hålla det folkrättsvidriga fånglägret Guantánamo öppet. Den måndag när detta skrivs föreslår de danska Socialdemokraterna att asylrätten ska sluta gälla i Danmark.
Det är exempel från tre demokratiska länder.
Stannar ansvaret vid nationsgränsen? Vilka är våra minsta gemensamma nämnare? Kan vi enas om det oacceptabla? De frågor vi ställer oss nu är också de frågor som ställdes efter första världskriget. Philippe Sands är advokat med inriktning på internationell rätt, juridikprofessor vid University College London och har jobbat för Internationella brottmålsdomstolen. Sands har också stilistiska och pedagogiska talanger som gör "Vägen till Nürnberg" till thrillermässig folkbildning. Det är en välgärning och på tiden att den nu finns översatt till svenska.
Philippe Sands får en inbjudan att föreläsa i Lviv i Ukraina, staden där hans morfar Leon Buchholz föddes. Snart upptäcker Sands att Lviv (staden hette Lemberg när den låg inom Österrike-Ungern och under nazitysk ockupation) också är platsen där två juristpionjärer, Raphaël Lemkin och Hersch Lauterpacht, var inskrivna på samma fakultet och hade samma lärare. Det är dessutom en stad där Hans Frank, nazistisk generalguvernör, talade under kriget.
Ur detta Lviv myllrar frågor kring vem som gjorde vad och varför. Varför talar morfar Leon aldrig om kriget? Vem är kvinnan som räddar hans liv? Hur tänker Hans Frank när han låter bli att bränna sin dagbok? Och vilka är de två män, Lemkin och Lauterpacht, som lägger grunden för brottsrubriceringar krigsbrott och brott mot mänskligheten? Sands utför ett envist och rimligen extremt tidsödande detektivarbete. Det är personligt, allmängiltigt och briljant gestaltat.
Den juridiska resan till Nürnberg är lång. Efter första världskriget vill USA villkora Polens medlemskap i Nationernas förbund med att landet åtar sig att ge alla minoriteter likvärdiga rättigheter. Storbritannien säger nej för att "amerikanska negrer, sydirländare, flamländare och katalaner" då skulle kräva sina rättigheter. Trots det skrivs det in ett skydd för minoriteter i Versaillesfreden. Tankar om en rättvisa utan gränser är i omlopp och Hersch Lauterpacht och Raphaël Lemkin ska ta dem vidare.
Lemkin hittar sitt kall när han får höra talas om massmordet på armenier 1915. "En nation dödades och de skyldiga släpps fria", skriver han rasande. Under andra världskriget flyr han till Stockholm, där han blir lärare vid Stockholms högskola.
Lauterpacht skriver en avhandling om hur nationella principer kan översättas till internationella förpliktelser och blir professor i Cambridge. Utöver sitt inflytande över krigsbrottets juridik kommer Lauterpachts idéer att inspirera till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Men medan Lauterpacht och Lemkin arbetar för den svages rätt arbetar andra jurister för den starkes rätt. Juristen Hans Frank är behjälplig när Adolf Hitler 1937 säger upp flera avtal om skydd av minoriteter. Frank anser att internationell rätt är "meningslösa drömmerier".
1943 blir Raphaël Lemkin klar med sin "Axis rule in occupied Europa", där han låter det grekiska ordet genos (stam, ras) och det latinska ordet cide (mord) mötas – genocide. Lemkin ska få kämpa länge för att få gehör för sin brottsrubricering. De båda juristerna angriper sin tids barbari från två helt olika håll. Lauterpacht sätter med formuleringen "brott mot mänskligheten" ljuset på individen medan Lemkins folkmord fokuserar på gruppen som offer. I en epilog varnar Philippe Sands för att folkmordets fokus på "gruppen" riskerar att leda till att grupper ställs mot varandra och att en försoning uteblir.
Under kriget är juristen Hans Frank generalguvernör över det ockuperade Polen. Han är en beläst man som älskar Bachs "Matteuspassionen" och hela tiden för dagbok, i vilken han skriver: "Vi måste förinta judarna var vi än finner dem och var det än är möjligt". Dagboken läses upp i rätten i Nürnberg. Fem decennier efter Franks död, 1998, kommer 150 stater överens om stadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Jean-Paul Akayesu, en hutu-borgmästare från Rwanda, är först att dömas. Det senaste decenniet har bland andra staten Serbien, Sudans president Omar al-Bashir och Liberias president Charles Taylor ställts inför rätta. Men rättvisan i Haag gäller inte alla, segrare och stormakter tenderar att få välja ut de åtalbara. Herrar som Bush och Blair och Putin går fria. Brister som Philippe Sands förbigår här.
Under den pågående flyktingkrisen ifrågasätts mänskliga rättigheter medan en auktoritär och xenofobisk våg hotar att skapa en världsordning där stater kan fortsätta begå övergrepp med hänvisning till suveräniteten. Drömmen om en rättvisa som inte stannar vid nationsgränsen fortsätter att vara en dröm. Men Philippe Sands har skrivit en hoppfull bok om hur de människor som kastade judiska spädbarn i krematorieugnar följdes av människor som sökte en kärna av anständighet i varje människa.
Philippe Sands samtalar idag kl 18 med Göran Rosenberg på LUX, Helgonavägen 3 i Lund. Rubriken för samtalet: "Saving Humanity - The invention of genocide and crimes against humanity".
Gå till toppen