Kultur

Samira Motazedis motstånd – och det våld som väntan utgör

Samira Motazedi.

KRÖNIKA
Resignation. Efter att det här landet torterat henne med tid och tystnad, med byråkraternas feghet och institutionernas ovillighet så vill hon resignera. Hon drömmer att hon är i Iran. Men hon kan inte åka tillbaka. I flera år har Samira Motazedi bloggat på tidskriften Gläntas hemsida, som papperslös och asylsökande. Hon har skrivit från ett mellanrum: för att framställa bevis som kan ta henne ur myndigheternas grepp, för att fördriva tid och för att skapa sitt eget verkställighetshinder när de gång på gång förvägrat henne uppehållstillstånd. Nu har alla hennes texter blivit en bok, "En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran" (Glänta produktion), som lyckas med den svåra konsten att göra om arbetsförmedlingens köer till strålande poesi.
Tristessen är ibland värre än rädslan, detta enorma virrvarr av anonyma ansikten som nekar Samira Motazedi det hon har rätt till. Migrationsverket och gränspolisen som tappar bort henne ur systemet, som med all makt de tycks kunna uppamma bevisar att en flykting inte är någonting värd i det här landet, bara ett namn som kan strykas ur ett datasystem. ”Det räcker med att jag rör mig på gatorna i närheten av Migrationsverket för att stressen ska göra sig påmind. Varje gång jag närmar mig byggnaden undrar jag om jag kommer att lämna den med samma enkelhet som jag går in”.
Det är maktlösheten.
Jag tänker på planet jag såg lyfta från Sturup för några veckor sedan, ett plan med fem livrädda passagerare, ofrivilligt chartrade till Afghanistan. Maktlösheten i att tvingas resignera, att se flygplanet lyfta framför våra ögon. Det var snöslask den dagen, snålblåst.
Den dagen skrattade poliserna åt oss, fick oss att förstå att individerna ibland är lika inhumana som strukturerna, att du kan arbeta på en myndighet och skratta åt en utvisning samtidigt som passagerarnas vänner står på marken och gråter. Vi var som små sköldpaddor, våra sköldar var för små för specialflygplan och dussintals poliser. Flera omkring mig hade demonstrerat hela dagen utanför förvaret i Åstorp, deras byxor var leriga från diken de landat i när polisen körde bort dem. Vissa liv hade redan räddats den dagen, för även i det här landet där myndigheter tycks ha blivit till labyrinter finns det dem som hittar utvägar.
Det pratas om kroppar ibland, om drunknade kroppar, sargade och plågade kroppar. Mindre om det våld som väntan utgör. Samira Motazedi fastnar i ett regelverk, i lagböcker som motsäger sig själva hela tiden. När hon kom till Sverige gjorde hon det med vetskapen om att hon har rätt att leva ett annat liv, ett bättre liv. Samira Motazedi kom hit som sin mors dotter, som en som har lärt sig allt om motstånd. Hon kom hit med modet att kräva någonting bättre än sitt äktenskaps och sin regerings förtryck. Hon för ett annat krig här, mot ensamheten, mot Migrationsverket. Men också parallellt mot den religiösa klasstrukturen i Iran, som förvägrar henne möjligheten att åka tillbaka.
Jag äter upp hennes språk, älskar det, men sörjer hur modiga röster tystas. Motståndsmänniskan och kämpen Samira skriver till slut det sorgligaste av allt: ”Jag har aldrig röstat. Inte ens 2009, med den gröna rörelsen. Men skulle jag ges möjlighet att återvända skulle jag åka omedelbart, lägga min röst på regimen och krama min mamma.”
Gå till toppen