Kultur

Bjuder in till en kulturhistorisk vinterresa

Ian Bostridges bok om Schuberts sångcykel påminner om ett sångarseminarium vid flygeln. Fantastiskt inspirerande, skriver Åsa Mälhammar.

Ian Bostridge

BOKEN. Winterreise. En passionshistoria. Övers Margareta Eklöf. Bonniers.
Masterclass i bokform, eller ett seminarium kring flygeln. Så kunde man beskriva den brittiske tenoren Ian Bostridges bok om Franz Schuberts stora sångcykel ”Winterreise”. Ian Bostridge är en sångare med brett renommé och har spelat in och konserterat med ”Winterreise” i 30 år. Som disputerad historiker är han därtill ovanligt lämpad att visa upp verkets kulturella och historiska bagage. Samtidigt delar han generöst med sig av musikaliska instruktioner, råd och tips till sångare – gör en liten cesur här och publiken andas ut där… Boken är överskådlig, rikt illustrerad och klanderfritt översatt av Margareta Eklöf.
Den kan ses i ljuset av en allt mer vässad yrkesroll. Musikalisk interpretation föregås ofta av någon fördjupning i verket och vissa profilerar sig med den delen av arbetet. Det handlar om ett utvidgat ansvarstagande för sin repertoar. Bortglömda verk aktualiseras med ny forskning och nytolkningar - Cecilia Bartolis album ”Opera proibita” (2005) med en gång förbjuden 1700-talsopera är ett känt exempel. Vår egen barockmezzo Ann Hallenberg har liknande ambitioner, även bland Lieder-specialister finns exempel. Inom humaniora mognar det interartiella fältet, och i Sverige har konstnärlig forskning sedan något decennium fått självständig akademisk status. Ian Bostridge representerar lite av allt detta.
”Winterreise” är ett omfångsrikt verk: 24 musikaliskt sammanlänkade Lieder som tar mer än 70 minuter att framföra. Det uruppfördes av Schubert själv i en vänkrets 1827, bara ett par år före hans tidiga död i sviterna av syfilis. Diktunderlaget var hämtat från Wilhelm Müller, en poet i Goethes efterföljd, som i två sviter låter en olyckligt förälskad man utrycka sina känslor genom vinterlandskapet och dess växlingar; ett subjekt gränslöst lierat med isvindar, snö, av istäcke stelnade åar och frostblommor på fönstret som i fantasin börjar grönska. Som berättelse är det fragmentariskt och knappt. Där finns distanserande inslag, och med en rastlös vandrare som centralgestalt pekar Müllers dikter rakt bort från biedermeierns småskaliga förnöjsamhet. Bostridge visar hur Schubert förstärker tendensen med ett nytt, djärvt tonspråk. Schubert lyfter därmed även Müllers dikt, och såtillvida är Bostridge en utpräglad romantiker som alltid ser estetisk stegring genom konstarternas förening. Han menar att Schubert till och med förlöser Goethe – ”Gretchen am Spinnrade” (Gretchen vid spinnrocken) blir i hans tondräkt ”en av de mest erotiska sånger som någonsin skrivits”.
Särskilt nyfiken är man förstås på vad historikern Bostridge kan tillföra. Det är många vederhäftiga och upplysande utvikningar, som att ”Letzte Hoffnung” (Sista hoppet), en sång om långsamt fallande höstlöv som vandraren symboliskt och tvångsmässigt knyter sina förhoppningar till, också uttrycker en idéhistorisk brytningstid mellan en deterministisk och en nyare, mer sannolikhetsbaserad verklighetsbeskrivning, en tid då statistiken blir vetenskap. Ibland är Bostridge kanske övernitisk, som när han infogar en strikt biologisk förklaring till varför löven faller. Dock får man vara lite ödmjuk inför den lite främmande sociolekt som sångarseminariet hålls på; kanske kan insikten om trädens sätt att vid en viss tidpunkt strypa lövets näringstillförsel och sen genast försluta brottytan som skydd mot uttorkning, ge en sångare exakt den impuls till en accent, eller en millisekunds kortat notvärde i ett karaktäristiskt motiv, som behövs för att få ”Letzte Hoffnung” att klinga i ny förklarad dager.
”Jag försöker vidskepligt nog undvika att repetera denna oberörbara sång”, bekänner Bostridge utan ett uns tillgjordhet om cykelns allra sista Lied, ”Der Leiermann” (Vevliraren). Med bokens undertitel ”En passionshistoria” vill han framhäva de våndor som det musikaliska arbetet med Schuberts sista stora vokalverk också alltid innebär. ”Vill du spela din vevlira till mina sånger?” frågar vår vandrare tiggaren, där han står barfota på isen med det själlösa instrumentet i famn.
Bostridge drabbas av hur Schuberts radikala tonsättning lyfter denna sista Lied till en existentiell bild av sång- och livscykelns eviga loop. Ja, hur ser egentligen mekaniken bakom Bostridges egen drift att under tre decennier ägna sig åt ”Winterreise” ut? Hans fantastiskt rika och inspirerande bok ger nog ändå ett tillräckligt svar.
Gå till toppen