Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Med andra ord

Läsarbrev: "Ett nationellt mobilförbud lyfter ansvaret från lärare."

Staffan Rosenqvist, Ljungbyhed:
På Aktuella frågor (5/2) skriver två framträdande socialdemokrater, Jan Andersson från PRO och Bengt Lundholm från SKPF, att "antalet pensionärer i Sverige, som lever under EU:s relativa fattigdomsgräns har ökat kraftigt. Bättre pensioner måste bli en viktig fråga i valrörelsen."
Skribenterna anser att Pensionsgruppens diskussioner skall lämna det slutna rum där de nu förs och att pensionssystemet måste diskuteras öppet. Mot det finns inget att invända.
Andersson och Lundholm nämner dessvärre inte med ett ord att bortåt 20 procent av väljarna indirekt utestängs genom att SD och V inte ingår i Pensionsgruppen, en övervintrande och exkluderande kvarleva av 1994 års pensionsöverenskommelse.
Skribenterna avslutar med att konstatera att pensionärerna är många och hur man röstar mycket väl kan avgöra valet. Ja, verkligen - på valdagen i september glömmer förhoppningsvis inte denna femtedel av nuvarande och framtida pensionärer för ett ögonblick bort att de saknar representation i pensionsdiskussionen.
Peder Andersson:
Mats Skogkär skriver en angelägen ledare om bruket av mobiltelefoner i skolan (8/2). Han inser att en majoritet av lärarna ser mobiltelefonerna som ett hinder för inlärningen, men ställer sig kritisk till Liberalernas förslag om att införa ett nationellt mobiltelefonförbud i skolorna. Istället vill han att lärarna själva ska reglera detta.
Men det är just den situationen vi har idag. Varje enskild lärare måste upprätta sin egen policy och ”ta fighten” om mobilerna på varje lektion. En elevs vägran att efterfölja lärarens regler kopplas inte till någon disciplinär påföljd och läraren har juridiskt ingen rätt att beslagta mobiltelefoner.
Problemet är svaga skolledare som inte vågar komma i konflikt med föräldrarna genom att införa mobilförbud, en möjlighet som redan finns idag. Istället delegeras problemet till de enskilda lärarna.
Ett nationellt mobilförbud lyfter ansvaret från lärare och rektorer. Det är ett välkommet förslag som åtgärdar ett problem som skolorna bevisligen inte klarar av att hantera själva. Helst skulle brott mot förbudet också vara kopplat till en påföljd som även den skulle vara nationellt reglerad. Det blir lika för alla skolor och rektorerna slipper oroa sig för förlorad skolpeng när föräldrar eventuellt skulle välja bort deras skola på grund av en hård mobilpolicy.
Per Strandell:
I sin krönika (7/2) om huruvida sjukhuset i Simrishamn ska drivas i privat eller offentlig regi pekar Ingrid Runsten på en intressant aspekt: "Visst är det en tydlig ideologisk skillnad [mellan blocken, min anmärkning] men frågan är hur mycket väljarna bryr sig just om driftsformen."
Det kanske man inte gör när krämporna är akuta och man vill komma till en läkare fort. Men å andra sidan så är det ju just det som väljarna gör, de bryr sig om driftsformen. Undersökningar från SOM-institutet pekar på att en klar majoritet vill att vård, skola och omsorg drivs i offentlig regi.
Så där står vi med frågetecken staplade i skallen. Väljarna bryr sig inte om driftsform, enligt Ingrid Runsten. Och om de bryr sig, som SOM-institutet påpekar, så föredrar väljarna det offentliga före det privata.
Mot den bakgrunden kan man ju undra varför de borgerliga engagerar sig så stort för just det privata. Annie Lööf (C), Jan Björklund (L), Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) reser land och rike runt som ambassadörer för marknadens aktörer. Vems ärenden springer alliansens ledare om väljare/patienter/elever/äldreboende är så lite engagerade i driftsformen som Ingrid Runsten påstår?
Gå till toppen