Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Engström

Håkan Engström: Samir & Viktor skyfflar nytt schlagerbränsle

Håkan Engström följde repetitionerna inför helgens Melodifestival.

Segertippade Liamoo blir en vattendelare

Bild: Janne Danielsson
Liamoo har nämnts bland de verkligt segertippade i år, och här i Göteborg får hemmasonen och Idolvinnaren (från 2016) det sista startnumret. Det brukar vara reserverat för arrangörernas favoriter.
Helt klart har han en vinnande refräng, som är svår att få ur skallen. Och visst har den goda chanser att gå till final, särskilt när konkurrensen är så här skral. Men är detta verkligen vinnarmaterial?
Jag tycker att rappen är alldeles för stel och alltför klichémässig. Ung man snackar tufft, typ.
Och vad är det för svengelska?
Hope that you don’t judge me forever / For all my own pieces I’ve changed.
Han har alltså tagit tag i den där biten. Bra för honom. Och om han är så nöjd med sin Eminem-drapa att han väljer att göra den i repris i andra versen så får han väl göra det. Inte så dumt, egentligen – få tittare lär snappa upp vartenda ord vid första försöket.
Men det är refrängen det handlar om. Den är inte märkvärdig, men den är enveten. Det brukar räcka.
Melodifestivalen. Mimi Werner.Bild: Janne Danielsson
Vad har vi här? En sångerska som har "a songburning". De språkliga nydaningarna vet inga gränser.
Fast just den här låten söker sig mot gränsen till Dixie. Sydstaterna. Countryns hemland. Artisten är Mimi Werner, som ni kanske minns från 2016 och den upphottade popcountrydängan "Ain't no good", en titel det var lite lättare att bli vän med.
I år sjunger hon alltså om musikens flamma. Det börjar rätt bra, åtminstone så länge hon håller sig till sitt lägre röstregister. Det är mycket country- och southern cooking-klichéer över sången – hon låter som om hon tuggar polk salad, munnen full av konsonanter – men det gör jobbet. Det säger "Sydstaterna". Det är tydligt.
Sedan blir det svårare. Den bombastiska refrängen kräver kraft, ja, men allt den får är maskinell råstyrka och fyra gladlynta dansare med varsin marschtrumma på höften. Mimi Werner tjoar likt en ung Rod Stewart som just hört ett tufft mandolinsolo, men tonträffen är på varje vis ynklig.
Bild: Janne Danielsson
Nej, men titta – en etablerad artist. Låt vara att Stiko Per Larsson tagit sig till Melodifestivalen via den talangjakt som heter "P4 Nästa". Han tävlar med "Titta, vi flyger", vilket är modigt – den titeln bara ber om elaka rubriker på temat störtdykning.
Flyger det, då? Det vore kanske att ta i, men i detta tämligen hopplösa startfält känns detta ok. Likt ett Dalarnas The Band, eller en Tomas Ledin med dragspelskombo, för Stiko Per Larsson och de andra grabbarna in lite baktakts-folkrock i festivalen.
Lite i hejigaste laget, för all del – mycket na-na-na blir det i mina mardrömmar i natt – men Stiko Per Larsson är en rytmiskt säker sångare som ger liv i den mindre insmickrande versen. Han hittar ett talmelodiskt flyt där andra vokalister bara stått och stampat.
Bild: Janne Danielsson
Hur många etablerade låtskrivare krävs för att få till ett rim som "Let’s go ape in my cabana / We gonna party 'til manana"?
Jag gissar tre. Men hur tar man det vidare?
Man fyller i med "Uh na na", tydligen. Men då krävs garanterat fyra pers.
Och fyra är vad de är, upphovsmännen bakom låten "In my cabana". Det är fint och meriterat folk: Anderz Wrethov, Linnea Deb, Arash Labaf och Robert Uhlman.
Detta är tävlingsbidraget som får Samir & Viktor att framstå som ångestridna doktorander.
Vem är då människa att ta sig an denna låt? Hon fick hämtas från andra sidan vattnet. Hon är Małgorzata Jamroży, känd under sitt artistnamn Margaret och känd för låtar som "Thank you very much" och "What you do".
Ingen av dem är fullt så efterhängsen och enerverande som "In my cabana". Hon sjunger den med en röstklang i gränslandet mellan Rihanna, autotune och bebis. Och hon gör det i en enormt stökig koreografi som innefattar ett par bildskärmar och en glamouröst glittrande toastol som hon av okänd anledning ska sitta på.
Lyckligtvis är hon hela tiden vänd med ansiktet mot en kamera, så det funkar säkert bättre i tv än live. Men allra bäst funkar det på dagis - bara ungarna lär sig texten. Men det kanske de inte måste? Själv kunde jag länge svära på att hon sjöng "Let's go weep and make it better". Men det kanske är något för dagispersonalen?
Bild: Janne Danielsson
Haha, Jonas Gardell! Han har dragit en vals!
Komikern, som gjort sig bra ifrån sig som mellanakt, hade inför årets sändning gått hårt ut och sagt att han skulle tävla med en seriös sång. Och vi gick på det, allihop.
Men detta är ju en parodi! En pompös nidvisa om Melodifestivalen!
"Tänk dig en tomhet stor
som en stjärnklar natt
där inga stjärnor finns",
heter det i inledningen. Det är ju storartad komik.
Musiken? Efter ett stillsamt intro med sobert piano, stråkar och allmänt tingeltangel börjar Gardell viska fram något Rikard Wolff-liknande, men med större patos och bra mycket större tomhet. Fast en bättre referens är kanske ändå Christer Björkman och låten han sjöng i slutet av 90-talet, "Välkommen hem". Det här är djärvt.
Halvvägs in i låten trycker skivproducenten på den stora puk-knappen, och så börjar de sju i kören kliva fram, en efter en, och bilda mur. Ungefär som i Israels vinnarlåt från 1979.
Bild: Jessica Gow/TT
Var är det nu vi har Ida Redig? Det har aldrig varit riktigt klart, hon är den typen av artist som förändras och riktar om sig med åren. Det enda som varit klart är väl att vi åtminstone inte har henne i Melodifestivalen?
Men nu är hon här, och hon gör en riktigt bra poplåt av den typen som kallades indie innan Veronica Maggio tog över och förde ut musiken till massorna.
Ida Redig sjunger ändå lite annorlunda. Jag hör lite av en tonsäker Kajsa Grytt, jag hör lite av Jocke Bergs fraseringar, och jag hör inte minst att någon (Emelie Fjällström) står bakom scenen och sjunger unisont med scenstjärnan.
Det glittrar verkligen om henne. Ja, bokstavligen: hon är klädd i en paljettsilvrig topp som är märkligt skuren. Jag kan inte sluta tänka på de där skyddsvästarna som fäktande män brukar ha i riddarfilmer. Scenframträdandet i sig är väl inte så stjärnsprakande; Ida Redig står där med ett låtsasspelande litet band: tre pers, varav två står bakom syntar.
Men refrängen går på högvarv. Det skulle förvåna om den här inte gick åtminstone till Andra chansen.
Bild: Henrik Montgomery/TT
"Tekniskt fel", konstaterar studiomannen Henric von Zweigbergk. Och då har Samir & Viktors låt inte ens börjat.
Det blir snart värre. Ordet "fel" täcker inte ens in introt.
Dubbelfel. Dråpslag. Sammanbrott. Förödelse. Härdsmälta. Jag kan bläddra vidare i mitt synonymlexikon till tummen är blå, men ändå inte riktigt fånga Samir & Viktors essens.
"Nu är vi back igen", sjunger de så snart de fått ordning på ljus och ljud, dessa estradörer och dagismarodörer som tidigare lärt mänskligheten att både ta en groupie och dansa nakna i en fontän på Sergels torg (nästa gång jag var i Stockholm var halva torget upprivet och fontänen stod bakom plank med stränga varningar om att målsman ansvarar för sina barns handlingar).
Det är dags alltså för deras tredje låt i den här tävlingen. Är de bankrutt? Hur mycket har de gått back? Vet inte. Att de är "back" är bara ett skumt sätt att säga att de är tillbaka.
Jo, vi hör. Detta är ungefär den väntade dagis-arenahousen, om än med en förstoppad altsax som en oväntad bonus. Musiken påminner lite om "Popular", dansen lite om "Madagaskar".
Till deras försvar: de har blivit proffsigare med åren. De har hittat ettan i beatet. De samverkar bättre med killen som står i kulissen och sjunger med.
Men är detta till det bättre? Ett "proffsigt" Samir & Viktor är ett Samir & Viktor som tappat lite av sin personlighet.
Låten och texten är inte heller lika enerverande som tidigare låtar. "Nu ska vi shejka fett / Det värsta som dom sett" sjunger de. Men det är faktiskt inte riktigt sant. Vi har sett värre.
Läs alla artiklar om: Melodifestivalen 2018
Gå till toppen